I teorin tar denna vandring drygt en och en halv timme. Men går du en varm sommardag behöver du troligen betydligt mer tid än så. För oss blev det en heldagsutflykt. Enligt Google är vandringen sex kilometer men jag tror att det är en underskattning.
Jag pratar om vandringen från den närmaste av Amorgos hamnstäder till Amorgos stad uppe i bergen och vidare till det berömda klostret Hozoviotissa.
En ö i det stora blå
Amorgos är en grekisk ö som inte är alls i närheten så känd som Santorini, Mykonos, Naxos eller Paros. Alla öar i samma ögrupp som Amorgos: Kykladerna. Men i den mån du alls hört talas om Amorgos innan så är det mest troligt att du hört talas om att de grekiska scenerna i den franska 90-talsfilmen ”Det stora blå” spelades in här. Näst mest troligt är att öns namn dykt upp när du sett bilder på det medeltida kloster som är byggt på en klippvägg ovanför ett turkost hav. Det kloster som är slutmålet för denna vandring.
Katapola är en av två turistorter på ön. Båda har båtförbindelser med resten av ö-världen. Vi hamnar just här mest därför att Katapola har förbindelse med nästa ö på vår båtluff. Men byn som är ön största är ett utmärkt val som semesterort även oavsett detta. På gångavstånd finns den mycket vackra stranden Maltezi, men det får bli ett annat blogginlägg.
Börja vandringen
Innan du börjar vandra bör du tänka på att ta med dig vatten att dricka längs vägen. Tänk också på att smörja in dig med solskydd på utsatta ställen där du brukar ha lätt att bränna dig. Kanske tillhör du sorten som behöver solhatt i värmen? Själv klarar jag mig inte utan solglasögon. Nu när du fått med dig allt är du klar att ge dig av!
Katapola ligger längst inne i en vik på öns västra sida. Hamnen och de flesta vita sockerbits-husen ligger i söder. Men en del av byn ligger i norr.
Om du går längs vattnet från den södra delen av byn mot den norra passerar du en busstation ett par restauranger. Strax innan du når den norra delen av byn ser du en skylt som visar var gångvägen mot Chora börjar. Enligt denna ska det vara en timme och fem minuters vandring dit. Här är också skyltat mot en ”Grand Bleu Villa” med en delfin på skylten.
Det är i början av juli när vi gör den här vandringen. Vi bor högst upp i den norra delen av byn så vi kommer från norr och viker därför mot vänster när vi påbörjar vår vandring. Här nere i dalen är det grönt och frodigt. Vi passerar en köksträdgård där det odlas lök, tomater, majs och andra grönsaker. Vi ser också några dadelpalmer, citronträd och många olivträd. Jag vänder mig om flera gånger för att fotografera vyn ner mot havet.
Efter bara en liten bit kommer du fram till ett T-kors. Här saknas skyltar, men du ska gå åt höger på vägen av betong tills du ser nästa skylt åt vänster mot Chora. Den säger att det är en timmes vandring kvar. Trots att du gått längre tid än fem minuter. Ganska snart kommer en ny skylt som pekar mot en stig och säger att det är 50 minuter kvar. Något förvirrande.
Nu följer du samma stig hela vägen.
Cikadorna spelar i bakgrunden. Annars är här tyst och stilla. Stigen är bitvis så smal att det är svårt att undvika att riva sig på en och annan tistel om du inte väljer att gå i långa byxor. Men det blir nog å andra sidan varmt. Andra partier är bredare och vid kraftigare stigningar har det anlagts trappsteg samtidigt som stigen slingrar sig fram. Förmodligen är det en gammal åsnestig som vi går på.
De andra tre i familjen håller högre tempo än mig och får vänta på mig för att jag ska komma ikapp. Jag bjuds att dricka lite vatten innan vi vandrar vidare. Snart är de före igen men jag hör hur de pratar om att de ser en ödla. En stund senare är det jag som ser en. Den berättar jag om när jag kommer i kapp dem vid en källa. Plötsligt ser jag en orm som ringlar in bland stenarna vid källan. Eller? Har den inte en fena på ryggen? Kan det vara en ål?
Nu börjar naturen bli kargare, sådana där låga buskar som här vid Medelhavet brukar kallas maccia. Några av buskarna är mycket låga och små och har lila blommor.
Om du tar några blad, gnuggar dem mellan dina fingrar och sedan drar in doften kommer du att tänka på mat. Det är timjan som växer vilt här. Är du uppmärksam märker du doften i landskapet hela vägen när du går.
Uppåt, upppåt och uppåt.
Amorgos by – Chora
Till slut är du framme i Chora. 400 meter över havet. Välj bara någon av trapporna upp när du passerat stora vägen och fortsätt uppåt och inåt i byn så kommer du att upptäcka att den är mycket bildskön. Du hittar strax också flera restauranger, barer och caféer.
Vi slår oss ner vid ett bord längs det stora gångstråk genom byn som inte är mycket mer än en smal gränd. Bordet är under tak, så vi får skugga. Från menyn väljer vi rätter som grekisk sallad, tzatziki och rödbetor med yoghurt och valnötter. Och så fyller vi på vätskeförrådet med iste och vatten. Det smakar mycket bra.
Mot klostret
För att komma vidare mot klostret fortsätter du på gångvägen genom byn tills du kommer till en bilväg där du svänger höger och följer den till en parkeringsyta. Längst utåt höger, mot havssidan till, finns en ful grind av metall. Denna ska du gå igenom – det är något av ett blåshål här – och sedan följer du trappan som går sicksack ner mot en bilväg. Redan här är vyerna hänförande.
Stranden Agia Anna
Medan jag går där spanar jag efter den berömda strand som heter Agia Anna. Den har rykte om sig att vara Amorgos vackraste strand. Eventuellt har vi tänkt att ta ett dopp efter vandringen. Badkläderna är med. Stranden ska ligga här nedanför någonstans, strax intill en liten kyrka. Det första jag får syn på är parkeringsplatsen. Den är full av bilar. Runt 20 stycken. Från den går en trappa ner till – mycket riktigt – en liten kyrka och sedan vidare ner mot en liten vit byggnad som kan vara ett dass. Stranden ser jag inte på grund av en klippa i förgrunden. Men vad jag kan bedöma måste den vara väldigt liten. Och som landskapet ser ut förmodligen en klippstrand. Den kan knappast vara Amorgos vackraste. Jag funderar, medan jag för mina knäns skull går långsamt, långsamt neråt, över hur sådana där rykten uppstår. Och vilken betydelse det har för att dra folk.
Väl nere vid vägen viker du av åt vänster. Du följer sedan bilvägen rakt fram. Även där den delar sig vid en busshållplats. Vägen slingrar sig lite innan den tar slut vid en parkeringsplats.
Näst äldst
Nu är du framme vid klostret. Ta en titt både uppåt och nedåt. Uppåt har du klostret som är Greklands näst äldsta och som liksom klänger sig fast på bergväggen 300 meter upp. Det byggdes första gången 1017 och restaurerades 1088. Neråt har du det som sannolikt egentligen är Amorgos vackraste strand, men som omöjligt kan nås till fots. Vad jag vet går det heller inte några badbåtar hit. Men vackert är det. Vit sand och turkost hav.
Jag och min sambo fortsätter uppför trappan mot klostret medan våra tonårssöner väntar några trappsteg ovanför parkeringen. Klockan är nu halv två och de sista solstrålarna lämnar klostrets fasad när solen försvinner bakom berget. Jag tänker att en bergvägg kyler och som skyddar mot eftermiddags- och kvällssol måste ha varit ett bra skydd mot sommarhettan under 1000-talet som ju dessutom var en varmare period än den vi har nu. Dessutom är platsen väl skyddad mot angrepp.
Helgonbild flöt iland
Men sägnen säger att det var när en helgonbild av Jungfru Maria flöt i land här som det beslutades att klostret skulle byggas just här. Efter att man misslyckats med att bygga klostret nere vid vattnet sågs det som guds vilja att man skulle välja bergväggen som byggplats istället.
Insidan
För den som vill se klostret på insidan gäller det att börja vandringen i tid. Klostret stänger för allmänheten klockan 13:00. (Det öppnar i och för sig igen mellan 17:00 och 19:00, men det är kanske lite sent?) Du behöver också vara klädd i lång kjol om du är kvinna och långbyxor om du är man. Klostret är nämligen fortfarande aktivt. Kortärmat accepteras på överkroppen men inte linne.
Vi hade inte lust att klä oss i varmare än shorts för vandringen i värmen och inte heller att släpa med ombyte, så att vi kom fram efter stängning gjorde oss inget.
I efterhand har jag fått veta att det kan finnas kläder att låna så om du anländer när klostret är öppet men är fel klädd kan du alltid höra dig för om lånekläder.
Väl uppe vid klostret ska du, även om du inte ska gå in, inte missa att se klostret från ingångssidan också med havet i bakgrunden. En minst lika hänförande vy som att se klostret nerifrån.
Hur du tar dig tillbaka
Vi beslutade oss för att hoppa över badet och ta en taxi tillbaka direkt. Vid klostrets P-plats finns telefonnummer till två olika taxibilar. Ingen av dessa hade dock tid att ta denna körning
Vi valde då att gå tillbaka upp till Chora och ta en taxi därifrån. Ett alternativ kan vara att göra upp med ett taxibolag om en tid och en plats i förväg. Från Chora går det också bussar tillbaka till Katapola. Det finns ju en busshållplats närmare klostret också. Men tyvärr hittade vi ingen tidtabell där.
Halloj världen! 
Verkligen en kritvit by, undrar om de kalkar om väggarna varje år… Måste ha varit en något tröttande vandring i solskenet men kanske väl värd mödan med utsikten och det kända klostret. Rödbetsrätten ser lockande ut. Härlig bildserie!
Ja, jag drack för lite vatten. Så sista biten upp till Chora igen i motvind när vattnet var slut blev tuff. Men skönt då att fylla på med vatten igen i skuggan på ett trevligt café. :)
Tänk att byggnader kan känga på det där viset på bergsväggar? Jag tycker att det är helt fantastiskt och än mer fantastiskt är att de kunnat bygga klostret (och andra byggnader som klänger) under sådana förhållanden som de måste ha varit/är. Vilken utsikt nunnorna har! Eller är det munkar som huserar där? Dit vill jag hur som helst gärna åka – eller kanske snarare gå :). Härliga bilder!