– Krönika –
Vintern som aldrig blev – annat än en resa till Dolomiterna i norra Italien – har sedan en månad övergått i vår. Och vilken månad det har varit!
Det är en märklig tid vi lever i. För det första, vintern som aldrig blev. Här nere i Blekinge har det gått direkt från höst till vår. Enstaka snöflingor har vi sett. Den dagen vi testade oss för Coronan till exempel.
Om dygnsmedeltemperaturen är under nollan fem dygn i följd, räknas det som att vintern anlände det första av dessa dygn. Men någon sådan period har vi alltså inte haft. Så någon vinter blev det alltså aldrig. Vi har haft meterologisk vår här sedan den 15 februari. Det är det första tillåtna datum som får räknas som vår om dygnsmedeltemperaturen då har varit över nollan minst sju dygn i sträck. Det är alltså en månad nu som vi har haft vår.
Och det har varit den märkligaste månad jag upplevt i hela mitt liv. För – för det andra – det här med Coronan.
Den 15 februari, samma dag som våren formellt anlände till Blekinge, anlände vi själva till norra Italien, med tåg från Innsbruck i Österrike. Vi tillbringade några timmar i Bolzano där vi gick på museum och åt pizza innan vi fortsatte med taxi till den lilla skidorten Malga Ciapela, som ligger vid foten av Dolomiternas högsta berg, Marmolada. Där var det vinter. Men fläckvis barmark nere i dalen. Vi åkte skidor i fem dagar. Måndag till fredag. Hade fint väder men lite väl varmt de första dagarna – snön blev moddig på eftermiddagarna – och en väldigt blåsig sista skiddag – storm i byarna. Men på det hela taget en väldigt fin skidsemester med bra skidåkning, mycket solsken och god, italiensk mat.
På fredagen lämnade vi tillbaka våra skidor, duschade av oss – jag satt också en stund i hotellets bastu som jag bokat åt oss – och sedan åkte vi taxi till järnvägsstationen i Innsbruck.
På lördagen vaknade vi strax innan tåget anlände till Hamburg. Där blev det fika, museum och lunch innan det var dags att åka vidare mot Köpenhamn och sedan hem till Karlshamn med första bästa tåg.
Under den delen av hemresan dök det upp notiser i nyhetsflödet om flera nya coronafall i norra Italien. Hemma i Karlshamn på söndagen läste jag om hur antalet konstaterat smittade där nere i regionerna Lombardiet och Veneto fortsatte att öka. Inte anade jag då hur denna snöboll från norra Italien skulle komma att fortsätta att rulla och bli större och större och större. Och snart rulla runt hela Europa och resten av världen.
Inte hade jag då trott att jag tre veckor senare skulle tycka att det var ett bra och vettigt, om än något senfärdigt, beslut när UD så till slut avrådde från icke nödvändiga resor till alla världens länder. Så otroligt fort det har gått! Men nu känns det alltså bra att alla utlandsresor är på paus en tid. Själv hade jag funderat på att eventuellt boka in något senare under våren, men så kommer det alltså inte att bli. Och det känns överhuvudtaget inte viktigt längre.
Det viktiga just nu är hur den här coronakrisen ska utveckla sig. Jag läser allt jag kan hitta, använder Google Translate för att översätta artiklar i italienska tidningar och funderar över hur det ska bli här i Sverige om några veckor.
Värst är det just nu i den italienska staden Bergamo. Det är en stad med 121 000 invånare där sjukhusen går på knäna, där bland annat 50 läkare nu är smittade av Coronan, varav en har dött. Där även en av larmoperatörerna har dött. Där likkistorna staplas på rad, när krematoriet inte hinner med. Mest är det äldre som avlider, men även en del människor mitt i livet. Sjukvården i Bergamo har idag därför vädjat direkt till Italiens president på telefon ”vi behöver personal, vi behöver apparater och utrustning, vi måste lindra trycket på våra sjukhus” och de har då också blivit lovade hjälp från den italienska staten. Redan ikväll ska 20 militärläkare anlända till staden.
Men det finns ljuspunkter i mörkret. I den lilla staden Codogno med knappt 16 000 invånare, där utbrottet i norra Italien började, verkar det hela nu vara över. Och runt om Italien sätter barn och ungdomar upp plakat med texten ”Andra tutto bene.” Allt kommer att bli bra. Även i Bergamo syns dessa söta skyltar. Och samma budskap postas på sociala medier. Kolla taggen #andratuttobene på Instagram.
För så är det ju. Alla sår läks till sist. Allt kommer att bli bra. När detta väl är över. Men först måste det nog tyvärr bli värre. Innan det kan bli bättre. Och tills dess får vi bita ihop, tvätta händerna ofta, undvika att klia oss i ögonen och pilla på näsa och mun när vi inte just har tvättat händerna och sedan genast kan tvätta händerna igen, stanna hemma vid minsta förkylningssymptom och försöka skydda våra äldre. Men allt kommer att bli bra. Till slut.
Och så är det ju vår här i Karlshamn. Nya små blommor blommar. Våren kommer med löften om en ny sommar. Med löften om nytt liv. Och så länge det finns liv finns det ju hopp. Eller hur?
Halloj världen! 
Riktigt så är det ju inte. Allt kommer inte att bli bra. Inte för dem som mister en anhörig, vilket brutalt ändrar hela deras tillvaro. Som exempel kan jag ta en person i makens familj som miste sin fästman i spanskan, den panepidemi vi hade före den här. Hon levde ensam hela sitt liv därefter.
Åh! Så sorgligt. 😢
Alla sår läks inte heller, i alla fall inte utan utan ärr som smärtar och gör sig påminda.
Sår läker men ibland smärtar ärren i en hel livstid. Jag vet. Funderade på om jag skulle ha med det i texten men avstod eftersom jag ville avsluta lite ljusare. Men jag inser också att det Bergamo nu går igenom kommer att finnas med människorna där i långa tider. Och jag hoppas verkligen att det inte behöver bli lika illa här!
Jag fick just mejl från min läkardotter. Hon är mycket upprörd över tillståndet inom sjukvården: hur de måste använda verkningslösa munskydd i kontakt med covidpatienter, för att sjukhusens katastrofplaner är lika med noll, för att informationen till dem som ska ha jouren är lika med noll på sjukhuset och skulle kunna hittas bättre i en dagstidning. Och nej. Alla sår läks inte, det är en floskel.
Förstår att du är både arg och upprörd över det din dotter berättar. Tyvärr stämmer det med den bild som nu ges i media. Jag såg presskonferensen i fredags där kvinnan från MSB inte kunde dölja sin irritation mot regionerna som inte har följt sina direktiv att ha utrustning på lager inför pandemier. Ett av problemen i Italien är just att de fått in smittan i vården. Men det hände innan de visste att de hade smittan lös i landet. Här visste vi. Men har inte alls varit förberedda. Trots att direktiv har funnits sedan tidigare pandemier (svininfluensan och SARS). Det är skitdåligt och det gör mig riktigt orolig. 😢
<3
Det kommer att hända mycket sorgligt innan allt det här är över och många kommer att lida och sörja. Jag läste om en som hade fått Coronaviruset och blev sjuk, han tyckte att det var fruktansvärt att inte kunna andas ordentligt och han fick panik flera gånger och var säker på att han skulle kvävas och dö. Han är nu på bättringsvägen men jag fasar för att få det och inte kunna få ner tillräckligt med luft.
Jag också! Jag vet dessutom med mig att jag har klena lungor. Och har haft lunginflammation tidigare. Men då var det bakterier. Så det hjälpte med antibiotika. Det är verkligen inte en trevlig sjukdom som nu cirkulerar. Vi får hålla tummarna för så få offer som möjligt.
Jaa
Fruktansvärd tid nu. Här i Spanien är det verkligen inte bra. Mår fysiskt bra, men jobbig situation och allt gick så snabbt.
Trevligt att se lite vårbilder från södra Sverige!
Tack! Ja, det är ett elände. Sköt om dig!