Sveriges högsta – kanske – eventuellt – lite beroende på hur du räknar – vattenfall finns i Njupeskär i Älvdalen, Dalarna. Skånes ”längsta” vattenfall påstås finnas i Hallamölla. Sveriges lägsta punkt finns i Kristianstad. ”Ett av norra Europas största torg” påstås ofta finnas i Karlskrona. Men det senare är inte ens sant.
Som turister dras vi ofta till det som är störst, bäst eller vackrast. Helst alla tre på en gång. Men är det så vettigt egentligen?
Själv är jag – måste jag erkänna – särskilt svag för det som är vackrast. Men imponeras ofta, precis som många andra även av det som är störst, högst eller bäst. Men hur viktigt är det där egentligen? Vad som är vackrast är ju en fråga om tycke och smak, men även en hel del av de andra rekorden tål ju ofta att diskuteras. Så. Varför är vi då så ofta fixerade av sånt här?
Jag hade redan funderat på det här i några dagar, efter att ha besökt just Njupeskär i Dalarna, när jag i somras föll i skratt vid åsynen av ”världens största träbjörn” i Sveg. Världens största, alltså. Träbjörn! Se där. Vackrast är den däremot helt klart inte. Det är knappt att det ens syns att det ska föreställa en björn. Faktiskt. Men fotograferar den gör jag ändå. Det är ju ändå världens största träbjörn. Utropar en skylt på platsen. Och den ser man nog bara en gång i livet. Bäst att passa på att föreviga. 2,2 miljoner kronor har det kostat att bygga björnen. Berättar skylten.
Senare under vår resa genom ett sommarvackert Sverige ska vi i Järvsö stöta på ”Sveriges största landsortskyrka”. Och då funderar jag vidare. Vad är ens definitionen av begreppet ”landsortskyrka”? En kyrka är väl en kyrka liksom? Oavsett var den ligger? Men jag gissar att detta finurliga begrepp helt enkelt exkluderar alla kyrkor i Sverige som är större än den i Järvsö. Så att den kunde få bli störst. I sin klass. Voilá!
Rekord. Vi älskar dem helt enkelt. Gärna in till vansinne. Världens största sevärdheter innebär ofta köer och trängsel bortom fattningsgränsen.
Inte undra på att en av världens bäst (!) säljande böcker är Guinness rekordbok. Boken redovisar årligen olika världsrekord inom olika ämnesområden. Den säljs i 100 länder och är översatt till 40 språk.
Så. Ja, du ser! Det ÄR fascinerande med det som är störst, bäst, vackrast, högst, längst, minst, lägst, kortast, snabbast, kallast, varmast. Ja, vad som helst, bara det är ett superlativ.
Men världens största träbjörn? Där någonstans går gränsen, tror jag.
—
(Det här inlägget har sedan i somras legat som ett utkast bland många utkast här på min blogg i väntan på inspiration att bli färdigskrivet. I söndags läste jag ett inlägg på bloggen 4000 mil som blev den knuff jag behövde för att orka skriva klart.)
Halloj världen! 
Ja, det är ett märkligt fenomen. Först tänkte jag att jag inte bryr mig så mycket om störst, bäst och vackrast. Ända tills jag kom på att jag skrivit om den största bag in boxen och har som mål att besöka alla de sju nya underverken och de svenska underverken och de naturliga underverken……
Ja, du ser. Och väldigt många sevärdheter har börjat som världens (valfritt superlativ). Eiffeltornet var till exempel världens högsta byggnadsverk ett tag.
Det har jag undrat över i många år.
Visst är det märkligt!
Har aldrig lockats eller fördjupat mig i det där med världens största osv. Inte heller världens underverk (inte ens de nya som utnämnts på nätet). Nej, det är annat som drar, som fångar mitt intresse. Och det är väl bra att vi är intresserade av olika saker så vi turister sprider ut oss!
Mycket bra är det och det hade varit önskvärt att fler vore intresserade av olika saker. Själv måste jag erkänna att jag ofta dras till klassiska sevärdheter och min sambo brukar sucka över att jag vill väl ”titta på nån gammal Sten nu igen”.
Gissar att du med klassiska sevärdheter menar historiska platser? De intresserar mig också om deras historia intresserar mig – och det behöver inte vara stora eller världsomvälvande händelser.
Ja, det finns ofta väldigt spännande berättelser även i de mindre avgörande historiska skeendena. :)
Ja det är ju lite roligt det där. Och som du skriver, att man faktiskt slänger iväg ett foto, bara för att det är världens största liksom. :-)
Träbjörn! Världens största! Som jag har undrat hela livet var den kan finnas. Och nu vet jag äntligen! Så klart att man fotograferar då. ;)
Håller med, björnen ser inte ens ut som en björn.
Som reseledare är jag väldigt försiktig med det är med, längsta, största, äldsta o s v. Däremot kan jag uttala mig om vad jag tycker är vackert.
Trevlig helg!
Det är nog klokt. Det är mycket runt om i världen som marknadsförs som någonting det inte är.
Det som är mätbart på något sätt, som äldst, högst, längst, störst och som därmed väcker tävlingsinstinkten och tar plats i rekordboken, går väl an, även om det gäller den största men kanske minst naturtrogna björnen. Men vem bestämmer vad som är bäst, vackrast eller mest njutbart? Som du vet är jag överkänslig mot den typen av superlativer, som du också har skrivit så tenderar de bara att förstöra eftersom de ”vackraste” platserna snabbt blir översvämmade och sönderturistade. Det räcker väl att beskriva en plats man besökt, visa bilder och även berömma skönheten, men just att utropa något till det vackraste, mest sevärda, intressantaste o.s.v. bara stjälper.
Många kommuner har ju en förkärlek för stora föremål, typiska för bygden. Jag såg ett tv-program för någon vecka sedan då komikern Al Pitcher åkte runt i Sverige och kombinerade sightseeing av dylika ting med ståupp-föreställningar. I Ånäset i Robertsfors finns t ex en gigantisk osthyvel. Och i Edsbyn en mycket stor ”pinnastol”. Kan kommunen dessutom stoltsera med en käck slogan kan den kanske locka mängder av besökare och turister …