Jag är lite orolig för hur det ska bli nu i april. Med pandemin. Kanske inte så mycket för sydligaste Sveriges del – i vart fall inte så här i början av månaden. Men för resten av landet och för oss här nere lite längre fram. Jag är rädd att det faktiskt kan bli till och med värre än förra året. Och det enda jag kan göra åt saken är att följa myndigheternas råd och hålla tummarna för att de allra, allra flesta andra också gör samma sak.
Minns du april förra året? Coronapandemins första våg sköljde över Sverige. Paniken. Smittal och dödstal som bara ökade och ökade. Mässhallar som förvandlades till fältsjukhus. Vårdpersonal som svettades bakom tryckande masker. Masker som inte räckte till. Kommunal personal som tillverkade visir av gammal overheadplast. Hur vi följde varje presskonferens från myndigheterna. Såg dem i sin helhet. Hur en tidigare i princip helt okänd statsepidemiolog kom att bli den vi lyssnade allra mest på. Hur följsamma vi var mot de regler och rekommendationer som kom efter hand. Reseförbud i hela landet inför påsken. Sverige som ändå hade mindre tuffa regler än nästan alla andra länder. Hur många tyckte att reglerna därför borde vara ännu mycket strängare. Hur sedan först smittkurvan ändå planade ut och sedan även dödstalen. Hur båda dessa kurvor sedan vek av nedåt och hur vi sedan genom maj kunde se allt mer fram emot en sommar med möjligheter till i vart fall inrikes resor.
Det jag tycker mig ana nu är att det finns en stor trötthet på pandemin. Trots att vi nu befinner oss i en tredje våg som så här långt ser ungefär lika illa ut som den första. Så klart är inte allting identiskt med hur det var förra året. Tvärt om. Mycket är annorlunda. Smittalen är högre men dödstalen är så här långt ändå lägre. Det senare beror bland annat på att många av de allra äldsta nu är vaccinerade. Men samtidigt. En stor majoritet av befolkningen är fortfarande mottagliga för sjukdomen. Och smittan finns nu redan spridd i hela landet. Och när den nu ökar vårdas allt fler på IVA. Igen. Och det finns en tendens till att även dödstalen nu också börjar öka.
Men det är just den här med tröttheten på allt som har med pandemin att göra som gör mig mest orolig. Trötthet och avtrubbning är fullt förståelig. Jag känner själv likadant. Men. Samtidigt är det farligt om det då innebär att vi börjar leva allt mer som före pandemin. Och det är min känsla att många gör just det.
Ett exempel. Nya recept lanserades i veckan i, i vart fall den ena av kvällstidningarna, till årets påskbuffé. Buffé alltså. När är det nu vi äter det? På tu man hand? I en familj på fyra? Eller kanske oftare vid större kalas? Att en kvällstidning väljer att lyfta olika tips till påskbuffén tre dagar i rad – mitt i en pågående pandemi, där vi är tillsagda att vi inte ska ordna några släktmiddagar – beror sannolikt på att de ändå sett en efterfrågan i sin läsarstatistik. De kan så klart se vad det är som blir läst från tidigare år. Och så anpassar de sig då. Till denna efterfrågan.
Vilket då betyder att. Ja. Just det.
”Oro” är det ord som nu ska in på vågrätt tre.
Jag är alltså rädd att påsken riskerar att bli mer av en motor i pandemin än den blev förra året. Och att april 2021 därför kan bli en riktigt tuff månad i det här landet. Kanske till och med värre än förra året.
Men jag hoppas så klart att jag har fel!
Med det hoppet som en öppning önskar jag dig en Glad Påsk, tros allt, och hoppas samtidigt att du också orkar hålla i och hålla ut!
Bilden är en egen arkivbild föreställande någon slags liljor i april 2017.
Halloj världen! 
Det kan tyvärr bli så. Samtidigt så tror jag att en del av det som tidningarna publicerar planeras långt i förväg. Kanske fanns då en förhoppning om att det skulle vara möjligt att fira påsk på vanligt sätt. Glad påsk Inger! Jag måste tillägga att jag inte riktigt begriper vad ”håll i” betyder, medan ”håll ut” är helt begripligt.
Tidningarnas långsiktiga planering kan säkert också vara en del av förklaringen. ”Håll i” har jag tolkat som att vi ska vara följsamma mot rekommendationerna. Och ”håll ut” som att vi ska fortsätta göra det tills det inte längre behövs.
Känner igen dina tankar från ett år sedan, men inte situationen helt och hållet. Vi hade full lockdown här då och det var bara en början.
Trötthet och oro, två bra ord just nu, även om covidläget är helt annorlunda i UK med låga siffror och mycket vaccin, så känns det ändå, även om vi delvis kommit ur denna lockdown. Det har varit tufft och det är fortfarande tufft.
Så skönt för er att ni är på väg ur det nu. Vi skulle ju också ha varit där nu, men EU har inte fått fram vaccin alls i den takt som först utlovades.
Även jag tror att påsken dessvärre kan bli något av en motor med alldeles för mycket ny bränsle när det gäller pandemin. Det är tungt nu, men vad bryr sig en pandemi om det?
Vi kan bara hålla tummarna för att vi har fel. Det blev ju i alla fall fint väder igår så kanske att många ändå höll sig utomhus med sina kalas. Jag håller tummarna för det eftersom det redan är tufft för vården nu i många delar av landet.
Vi lär få någon form av facit inom två veckor…
Just. Jag håller tummarna för att det går bra…
Här i Grekland blir det troligen inget påskfirande. Den ortodoxa påsken är om en månad och det är den största högtiden under året. Den firas med processioner och fullt i kyrkorna. Troligen blir det som ifjol, dvs inget påskfirande. Siffrorna här i Grekland är inte bra och vården går på knäna. Men vaccineringen går faktiskt bättre än i Sverige!
Gott slut på påsken!
Det är egentligen samma läge i Sverige. Bara det att det inte ”märks” så mycket i media längre. Vaccinationerna kommer förhoppningsvis äntligen att ta fart i april och maj så till sommaren hoppas jag verkligen att läget är bättre, men jag är som sagt orolig för att allt för många återgår till allt för normala rutiner allt för tidigt. Men jag hoppas så klart att jag har fel! Gott slut på den svenska påsken till dig också!