coronan · resor

Som i en febrig längtan efter världen

När världen stängdes längtade vi ut i världen men semestrade i Sverige. Efter ett år utan utlandsresor började vi resa inom Europa igen, men allt hade blivit mycket krångligare. Och framtiden. Hur blir det med den? Kommer vi att fortsätta längta ut i världen? Och kommer vi att fortsätta kunna resa?

Det var lördag och vecka 8, år 2020. Vi åkte tåg på väg hem från Dolomiterna i Alperna. Vi hade hunnit till Köpenhamn när vi nåddes vi av nyheten om smittan i norra Italien. Det nya coronaviruset, dom det hette då. Ingen sa covid-19 än. Media skrev den dagen om ett antal mindre byar mellan Venedig och Milano där ett drygt tiotal personer var smittade. Om att skolor där skulle stängas. Två personer i Italien uppgavs också ha dött i sjukdomen.

Några dagar senare hade förloppet accelererat i Italien och jag själv och min sambo fått lättare förkylningssymptom. Och därför var vi bland de första i Blekinge att testas för sjukdomen. Det var en stor grej att bli testad då. Men det visade sig, som tur var, att vi inte fått med oss sjukdomen hem.

När världen stängdes

Jag kan fortfarande nästan inte fatta att det är sant, men bara några veckor senare, den 14 mars 2020 avrådde utrikesdepartementet från alla icke nödvändiga resor till alla världens länder.

Alla världens länder! Vi som varit så bortskämda med en öppen värld! Nyss gick det att resa till nästan precis alla länder i världen. Och nu skulle vi inte ens få ta oss över Öresundsbron till Danmark.

Och detta hände bara tre dagar efter det att världshälsoorganisationen, WHO, meddelat att spridningen av covid-19 faktiskt var en pandemi.

På jobbet sa min dåvarande chef att detta nog inte skulle vara över innan midsommar. Men inte något om vilket år denna midsommar skulle inträffa när krisläget kunde tänkas vara över.

Vi trodde nog alla faktiskt att vi pratade om sommaren 2020.

Den 19 mars uppmanade sedan folkhälsomyndigheten oss alla att tänka igenom om några påskresor ens inom landet verkligen var nödvändiga. Och i något läge under våren avråddes det också från resor till alla andra regioner i landet än den egna.

Det gick så fort! Från skidåkning i Alperna, italiensk pasta och museibesök i Hamburg till en nedstängd värld. Vi hoppades på att vår bokade resa till Mallorca vid midsommar det året trots allt skulle bli av, men visste inte ens om vi skulle få lov att resa inrikes till semestern. Men det fick vi. Det blev en rundresa i Sverige i midsommartid.

Men någon Mallorca-resa blev det inte.

I en värld med fler dödsfall än vanligt, krisande sjukvård och krisande företag kändes det också alldeles fel att gnälla om att inte få lov att resa utomlands. Och visst ville jag också dra mitt strå till stacken och hjälpa till att undvika smittspridning. Alla tillsammans genom att inte vara tillsammans.

Längtan ut

Men ändå. Visst längtade jag ut i världen. Samtidigt. Så som den varit innan. Före alla nedstängningar och restriktioner. En längtan som fick tryckas undan.

Smittan gick ner sommaren 2020 och utan att ta ut något i förskott hoppades jag att nu kanske det kunde vara över. Och när så Danmark införde regler som öppnade upp för oss från Blekinge att resa in i landet kastade vi oss på färjan till Bornholm. Ett hotell med pool vid havet. Och att få komma ner till en stilla strand i solnedgången. I ett annat land. Ja, det kändes nästan magiskt. Även om det ”bara” var Danmark.

Sedan dröjde det över ett år innan vi vågade och ville bege oss utomlands igen. Hösten 2020 kom med bakslag och en ny våg. Höstlovsresan det året fick gå till Skåne. På våren 2021 blev det ingen skidresa. Allt i fjällen var fullbokat och utlandet var inte aktuellt. På sommaren blev det en kortvecka på Gotland.

Men samma sommar. Förra året. Då började jag som i en febrig längtan efter världen boka utlandsresor igen. Det var också så att en voucher från den inställda Mallorcaresan året innan höll på att löpa ut. Röriga omständigheter kring den där vouchern ledde till att jag då bokade två resor till vårvintern i år.

Men vem skulle kunna veta säkert om de skulle kunna bli av? Men nog borde pandemin vara över till sportlovet och i vart fall påsklovet, tänkte jag.

Först i slutet av september 2021 vågade jag sedan boka vår höstlovsresa till Malta. Men inte heller den vågade jag känna mig helt säker på att den skulle kunna bli av.

Krångligt att resa

Men den blev av. Att resa hade dock blivit bra mycket krångligare sedan sist. För att resa till Malta krävdes både vaccinationsbevis och en särskild lokaliserings- och hälsodeklaration. Som skulle laddas upp digitalt till flygbolaget innan vi kunde checka in on-line. Något vi rekommenderades att göra för att det inte skulle ta för lång tid på flygplatsen. Tre timmar före avresa gällde det ändå att vara där.

För att resa via Tyskland krävdes dessutom att vi hade en annan typ av medicinskt munskydd än de blå vi vanligtvis använde i Sverige. Sådana där vita som ser ut som kaffefilter.

Väl framme och incheckade på hotellet kunde vi till slut ge oss ut i den maltesiska kvällen, utan munskydd, för att promenera lite längs strandpromenaden och bekanta oss med ”våra” kvarter i St Julian’s. Och just i det ögonblicket, i mötet med Medelhavet, kändes det att det varit värt allt besvär för att ta oss dit.

En tid efter att vi kommit hem kom Omikron. Och vårvinterns resor kändes med ens väldigt osäkra. En av oss åkte dessutom på covid-19 bara en dryg vecka före resan till Italien och vi andra tre mellan resorna. Så allting kändes verkligen osäkert. Men vi kom iväg igen. Först till Rom, Florens och Antagnod. Och sedan till Bern, Zermatt och Zürich.

Och mellan de resorna bokade vi också en resa till Mallorca i juni. Den där resan med släkten som blev inställd för två år sedan. Vi håller verkligen tummarna för att den resan nu äntligen kan bli av.

Resandet framöver?

Allt oftare tänker jag i termer av att pandemin nu verkligen är över. Men jag vet ju innerst inne att det inte alls är säkert att det är så. WHO har fortfarande inte blåst faran över och media rapporterar då och då om nya varianter. Covid-19 kommer vi att få leva med, men förhoppningsvis ändå snart som en sjukdom bland många andra. Men när och hur pandemin verkligen ska anses vara över känns fortfarande väldigt osäkert.

Ändå är det nu allt enklare att resa till allt fler länder än vad det har varit på över två år.

Samtidigt har säkerhetsläget i världen blivit mer osäkert på andra sätt. Till att börja med Rysslands krig i Ukraina. Och de osäkerheter i hela Europa som följer på det.

Lägg därtill en skenande inflation och länder som inför export-stopp av olika livsmedel. Indonesien av palmolja och Indien av vete. Allt för att skydda de egna invånarna mot stigande priser. Men effekten blir då att livsmedelspriserna ökar ännu häftigare i resten av världen.

Det är helt enkelt inte möjligt att veta hur det kan bli med resandet framöver. Bättre eller sämre möjligheter än just nu?

Men visst känner jag – och kanske delvis just därför att vi inte kan veta – därför att vi egentligen aldrig kan veta – fortfarande av den där febriga längtan ut i världen. Ibland tror jag att den aldrig kommer att upphöra. Så länge jag lever.

En bild med ängsull på Hemfjället i Dalarna får symbolisera allt Sverige-resande under pandemin.
Att få komma till Bornholm en stilla sommarkväll sommaren 2020 kändes som nästan magiskt.
Och att få möta Medelhavet igen på Malta hösten 2021 var fantastiskt.
Och tänk att vi kom iväg till Italien på sportlovet i år, trots allt! Här ett parasoll till salu i Florens.

Översta bilden i inlägget är från Zermatt på påsklovet i år. Skärmflygning är definitivt inte min grej, men vackert att titta på.

Läs mer: Är Malta fult eller vackert?

4 kommentarer på “Som i en febrig längtan efter världen

  1. Jag har faktiskt tappat en stor del av reslusten pga pandemin. Kanske det beror på att jag bodde i en husbil tre år precis då och bytte hemadress väldigt ofta och därmed fick uppleva massor av nya platser. Kanske det beror på att jag tycker det är jobbigt med inställda flyg och tåg. Kanske det helt enkelt är så att jag kommer fokusera på Portugal ett tag och utforska här, för jag bor ändå i ett nytt land och bara det är ju säkert en anledning till min känsla. Jag kan resa inom Portugal, det vill jag i alla fall! Den reslusten har jag kvar.

    1. Förstår att det också är ett sätt att reagera på den tid som varit. Många i Sverige också som tänker sig att resa mindre än tidigare, tror jag. Förstår dessutom att bo i ett nytt land gör att du vill fokusera mer på det. Hade nog känt samma sak själv.

  2. Hösten 2019 var senaste resan, då till vackra Bornholm, så nog finns där längtan. Under epidemin har vi inte ens rest inom landet och det dröjde ett tag innan vi ens vågade ta oss till torpet p.g.a. av olika rekommendationer, bland annat för att inte belasta sjukvården på en liten ort. Och nu är det passhinder så att vi inte ens kan göra den höstresan vi hade velat göra.

    Drömska bilder i ditt längtansinlägg. Jag fastnar för parasollbilden, fint mönstrad med Florensessens som låter gamla hus skymta bakom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s