Egentligen vore det klokaste som resenär att helt undvika de mest kända sevärdheterna, där alla andra turister flockas. Det har jag länge vetat om. Ändå hamnar jag ständigt i de där köerna, jag också. Och jag gissar att du också gör samma sak. Varför? Det tänkte jag att jag skulle utforska i den här texten.
Sevärdheter. Värda att se alltså. Kanske börjar det redan där. Jag vet inte. Men det hörs ju redan på namnet att sevärda platser borde vara prioriterade att besöka.
Vad är det som drar?
Och ja, jag erkänner. Sevärdheter världen över lockar och drar i mig. Så pass att jag nog till och med måste erkänna att jag älskar dem. Även om den första pirrande förälskelsen i någon ny ”gammal sten” ibland senare ska visa sig inte leda till mycket mer än besvikelse. Var det inte mer än så här?
Lille havfrue i Köpenhamn var till exempel betydligt mindre än jag trott. Och hon sitter dessutom på en plats där bakgrunden är ett hamn- och industriområde (Refshaleøen) med flera höga skorstenar. Inte den mest idylliska placeringen, kanske. Hur den lilla sjöjungfrun kom att bli symbol för hela Köpenhamn vet jag inte. Men nu är den det. Och besökarna dras hit som vore den magnetisk. Är det vettigt att vi gör så här? Eller är vi bara knäppa i huvudet?
Men minst lika ofta (oftare!) känns det alldeles, alldeles fantastiskt att stå inför den där byggnaden, staden eller vyn över ett landskap, som du redan sett en miljon gånger på bild.
Varför är det så?
Jag tror i och för sig verkligen att vi menar vad vi säger när vi hävdar att vi älskar att resa för att upptäcka världen. Men visst finns det en ironi i att vi ändå mest av allt vill se sådant vi redan sett på foto och film?
Varför blir det trängsel?
Bakgrunden till att det ofta blir trängsel är egentligen ganska självklar. Det är oftast samma fåtal sevärdheter från en viss plats som visas om och om igen. I guideböcker, i media, och i sociala medier. Det handlar om igenkänning. Vissa sevärdheter blir så starka symboler för en plats att nära nog alla besökare som kommer dit känner att de ”måste” se dem. När allt fler människor i världen sedan vill se Fontana di Trevi på plats i Rom och dessutom får ekonomisk möjlighet att göra det, blir det till slut fullt på den lilla piazzan framför fontänen. Och då är inte ens det här Roms mest kända sevärdhet.
Du vet vilken det är, eller hur? Men den amfiteatern är så kolossal att den rymmer betydligt fler. Dock brukar det bli kö för att komma in. En kö som det dock går att undvika.
Även Vatikanmuseerna är extremt välkända. Att ha biljett dit som förbokas på nätet hjälper dock inte helt. Dit är det kö även för dem med förköpta biljetter.
Ja. Och så där håller det på. Vem vill till exempel missa Spanska trappan? Eller Peterskyrkan? Och när du sedan sprider dina egna bilder därifrån lockas ännu fler dit.
När blir det outhärdligt?
Jag skulle vilja påstå att det redan sedan ganska länge har nått den punkt där det blivit outhärdligt på många håll.
När vi äntligen kom upp med hissen i Eiffeltornet i juli 2011, efter att ha köat där nere en bra stund, kände jag: ”Äntligen!” och förväntade mig att kön ut ur hissen skulle lösas upp så att vi skulle kunna gå runt och titta på utsikten. Jag hade varit uppe i tornet förut. Under en av ungdomens tågluffar på 80-talet. Så jag visste vad jag hade att förvänta mig. Inbillade jag mig.
Problemet var att det aldrig hände. Vi kunde aldrig röra oss riktigt fritt. Vi lämnade hissen utan att kön löses upp. Vi kunde bara röra oss i sirapstempo på utsiktsplattformen och långsamt följa strömmen av människor hela vägen till nästa hiss. Inte heller på den översta plattformen lättade det. Hela vägen till hissen ner var det kö. Kö, kö, kö.
När vi klev ut ur hissen nere på marknivån igen hade det hunnit bli bäckmörkt. Jag tittade uppåt. Tornet glittrade av lampor och var vackert. ”Äntligen”, tänkte jag. ”Äntligen är det över!”
Sevärdheter jag hoppat över
Tavlan Mona Lisa av konstnären Leonardo da Vinci som finns i museet Louvren i Paris kan vara världens mest kända tavla. Men redan på 80-talet var det välkänt bland oss tågluffare att det var en liten tavla och massor av turister. Trots flera besök i Paris har jag aldrig sett den kända tavlan. Den lär nämligen inte ha blivit större med åren. Eller turisterna färre.
Den som läser guideböcker om Irlands huvudstad kommer att upptäcka att en av de allra mest framlyfta sevärdheterna är en konstrik avskrift av evangelierna på latin. Den kommer från ett kloster på ön Iona i Skottland, men numera finns the Book of Kells utställd i Trinity Colleges bibliotek i just Dublin. Vi hade faktiskt tänkt se den. Hur udda det ändå kan låta att en sådan bok skulle vara bland det allra mest sevärda staden har att erbjuda. Men när vi såg köerna till biblioteket ändrade vi snabbt uppfattning. Vi valde att hoppa över just den sevärdheten.
Byn Ubud hoppade jag över när jag planerade för vår resa till ön Bali i Indonesien på 90-talet. Där skulle finnas fantastiska risterasser. (Och det gör det. Jag har sett dem på bild många gånger sedan internets intåg på arenan.) Men beskrivningen i vår guidebok antydde att platsen redan då påbörjat en förvandling från en avlägsen och gömd pärla för främst konstnärer och hippies till vad som i mina öron lät som en ren turistfälla. Möjligen gjorde jag en felbedömning. Kanske borde vi ha sett platsen då. Innan den förvandlats till den verkliga turistfälla som jag gissar att platsen är idag. (Där finns till och med folk som hyr ut långklänningar till turister som vill låta fotografera sig gungandes över landskapet. Gah! Men vad ska lokalbefolkningen göra när ”alla” vill publicera samma selfies på Instagram?)
Sevärdheter jag borde ha hoppat över
Det finns sevärdheter som inte gett mig mer än att jag i efterhand kan tycka att det bara var onödigt att jag bidrog till trängseln på platsen. Jag kommer, som du förstår av det ovan sagda, så klart inte åka upp fler gånger i Eiffeltornet och inte heller besöka Lille havfrue igen.
Och Manneken Pis. Belgiens stolthet. Eller nåt. Statyn av en liten pojke som kissar. Den är mindre än du tror. Och ganska meningslös. Faktiskt.
Och. Det var med stor förväntan som jag kom till Oia på Santorini i den grekiska övärlden den där kvällen. Jag hade läst om en amerikansk lista över världens mest romantiska platser och där fanns solnedgången i Oia med. Så vi tog oss dit. De delar av Oia som hade god utsikt över den kommande solnedgången, liknade ingen syn jag tidigare skådat. Det skulle vara ett fågelberg i så fall. Med den lilla skillnaden att på de här klipporna var det människor som häckade. Skådespelet var klart mer komiskt än romantiskt.
Och glöm Knossos på Kreta. Värsta turistfällan. Fult, svettigt och inte ens äkta. Alla tempel med röda pelare som finns på platsen är ”rekonstruerade” vid början av 1900-talet. I rekonstruktionsarbetet användes delvis modern teknik och moderna material. Restaurerade byggnader har för alltid raserat minoiska murar och detaljer i den tidens arkitektur är för alltid borta. Som tur är finns det ju så mycket annat att se och göra på Greklands största ö!
Ytterligare ett exempel. Lavendelfälten vid Sénanqueklostret nära byn Gordes i Provence är vackra. Jag fick själv med mig vackra bilder därifrån. Men räkna inte med att vara ensam. Räkna istället med parkeringsbekymmer. Räkna med trängsel bland de lila blommorna. Så välj hellre andra lavendelfält att besöka i Provence.
Gränsfallen
Jesusstatyn i Rio de Janeiro är ett gränsfall. Jag är ändå glad att vi åkte upp dit. Vi tog en taxi till bergbanan ”trem do corcovado” som det heter på portugisiska och hade tur att slippa långa köer till biljettförsäljningen. Väl uppe var utsikten precis så fantastisk, trängseln så stor och selfiefotograferandet så frekvent som man någonsin kunnat föreställa sig. (Översta bilden i inlägget.) Men själva statyn är egentligen inte så märkvärdig på nära håll. Och inom några år kan det vara helt meningslöst att försöka åka upp dit. Just på grund av trängseln.
Times Square ångrar jag inte alls att jag besökt. Tvärt om är det lite av en måste-upplevelse när du är i New York. Men visst är där trångt och visst är reklamskyltarna lite väl mycket extra allt. Men det är ju lite det som är grejen.
Sevärdheter jag älskat att se
När jag tänker på sevärdheter jag älskat att se så är det påfallande ofta som det är just att se dem på avstånd som har varit bäst. Jag har verkligen älskat att se både Frihetsgudinnan i och Manhattans skyline New York från Staten Island Ferry till exempel. En upplevelse som för övrigt är gratis.
Även att se Eiffeltornet på avstånd är fint. Från så många platser runt om i Paris. Colosseum i Rom är ett annat exempel på samma sak. Och Peterskyrkan med floden Tibern i förgrunden. Helst i skymningen.
I New York är annars Cental Park en favorit inte minst vid fontänen Bethesda som synts i så många TV-serier och filmer.
Pyramiderna i Giza är också en av mina favoritsevärdheter i hela världen. 5000 år gamla. Det enda av de ursprungliga världens sju underverk från antiken som står kvar än idag. Dock, liksom många andra sevärdheter ses de bäst på avstånd. Och att krypa i gångarna inuti är egentligen inte alls nödvändigt. Och visst är det många aggressiva försäljare runt denna sevärdhet. Men ändå. Egyptens pyramider. Måste. Ses.
Operahuset i Sydney har jag bara sett på utsidan, men det är verkligen en speciell byggnad. Och att komma nära och se det svenska kaklet på nära håll som den kända byggnaden är klädd i, var speciellt.
San Marino (hela stan egentligen, men särskilt slottet högst upp på klippan) är ytterligare ett exempel på en plats som faktiskt var häftigare att uppleva i verkligheten än vad jag trott. Ja, det finns så klart fler exempel. Men jag stannar där.
Hur göra framöver?
Det finns många av de riktigt stora sevärdheterna i världen som jag ännu inte sett. Den kinesiska muren, Taj Mahal, Angkor Vat, Machu Picchu, för att ta några exempel ur högen. Jag skulle väldigt gärna vilja se dem alla fyra. Men jag kan ju föreställa mig. Så om jag överhuvudtaget ska besöka de där platserna ska jag göra noggrann research innan. Finns det tidpunkter eller tider på året när det är mer uthärdligt än annars? Finns det alternativa sätt att uppleva platsen? På avstånd från en utsiktspunkt som inte är särskilt välbesökt, till exempel? (Vad gäller Angkor Vat så vet jag ju att just den utsiktspunkt som är känd för sina soluppgångar kanske har den allra värsta trängseln. Så den går bort.)
Kan jag inte hitta att det finns några som helst möjligheter att se de här stora sevärdheterna utan att hamna i extrem trängsel då är min ambition att istället leta upp andra, mindre kända, och i vart fall nästan lika fina, sevärdheter, dit trängseln ännu inte har hittat.
Men visst lockas jag av de där stora ikonerna! Fortfarande. Trots att jag vet hur det är.
Och att helt hoppa över sevärdheter. Det är jag nog inte mogen för. Och blir kanske aldrig heller.
Halloj världen! 
När jag ser på dina trängselfoton är jag evig tacksam att jag har besökt många av sevärdheterna tidigare utan denna trängsel. Klart att man vill besöka berömda platser, de fastnar i minnet när man läser och planerar. Klokt av dig att försöka hitta alternativa tider och platser!
Ja, jag har en sambo (och en av sönerna) som har lite extra svårt för trängsel och köer och bättre för alla om vi kan undvika det.
Precis såna här saker älskar jag att fundera på också. :-)
Både Angkor Wat och Kinesiska muren har fördelen att det finns flera (många) ställen att besöka. Där de mest kända och mest lättillgängliga är horribla och de okända ganska trevliga och glest besökta.
Men Fontana di trevi är typiskt sånt som jag försöker undvika.
Det går ofta att välja udda tider också. Tex genom att sova över i byn vid Neuschwanstein kan man vara på plats först på morgonen och vara praktiskt taget ensam.
Ja, att sova över nära är också ett bra tips många gånger. Cinque Terre på höstlovet: Det var fullt av folk i byarna dagtid, ända fram till solnedgången. Men på kvällarna sänkte sig lugnet och även tidig morgon var stämningen som i vilka små italienska byar som helst.
Sevärdheterna är (alltid?) värda besök. Ofta historien om dem. Eller ”bara” det fantastiska arbetet som gjorts då de byggdes. Känslan när vi stod i det inre rummet i Cheopspyramiden, tänka på hur länge sen det byggdes. Och hur de gjorde. Mäktigt.
Så för mig är de självklara, kan vara anledningen till resan. Men sen är det som du säger ett trix att kunna undvika köer.
Ja, det är sant. Det är ofta den historia som en sevärdhet berättar som är det verkligt intressanta!
Vissa sevärdheter vill jag verkligen se, men det har hänt att jag valt bort en sådan eftersom det varit hysteriskt mycket folk och långa köer. Jag pallar inte det, utan ägnar hellre min tid till annat då. Men visst kan jag ångra mig lite efteråt. Annars försöker jag/vi undvika att resa/besöka sevärdheter under de ”värsta” tiderna så att folkmängden och köerna blir något mer rimliga.
Ja, det är smart! 👍
Sevärdighet = värt att se.
Ibland tycker jag det blir lite löjligt när man ska hoppa över sevärdheter för allt ska vara så unikt och genuint. Gammaldags. Förr kunde man hitta små okända pärlor. Idag är det svårare när folk reser överallt och man kan hitta allt på internet. Är det sevärt kommer folk dit.
Klart man ska se Eiffeltornet när man är i Paris. Gärna åka upp. En upplevelse, antingen positiv eller negativ, men i alla fall en upplevelse. Jag giller inte Eiffeltornet för jag varit där så himla många gånger, men klart man ska dit en gång i livet när man är i Paris.
Ang Book of Kells, så är själva boken inget att se, tycker jag, men biblioteket i sig självt är mycket värt ett besök. Vilket bibliotek, helt fantastiskt!!!!
Intressanta tankar från dig. Tack för inlägget!
Ha det bra!
Tack för dina synpunkter. Självklart får man tycka olika. 👍
Jag har svårt att förstå de som ”måste” bocka av sevärdheter. Om en s k sevärdhet inte intresserar mig så skippar jag den naturligtvis. Och det finns så mycket annat att se och uppleva än det som marknadsförs av städer och platser.
Jag håller inte med dig om att Knossos är en turistfälla. Med guide och besök när de öppnar samt ett besök på arkeologiska muséet får man en fantastiskt bra helhetsbild av minoerna.
Vi hade inte guide när vi var på Knossos men väl en bra guidebok. Tyvärr var det väldigt varmt när vi var där och så hade vi nog för höga förväntningar. Ibland blir det så. Men jag håller med om att ”bocka av” sevärdheter. Det är viktigt att tänka igenom varför man vill besöka en viss plats, särskilt de ”största” sevärdheterna. Kommer det att vara värt köer och trängsel för just mig/oss?