De vilda – men som tama – hjortarna på den japanska ön Itsukushima (Miyajima)

Hjortar som strövar fritt, mitt i bebyggelsen och helt orädda för människor – som om du befann dig i en sago-värld – finns att uppleva på den japanska ön Itsukushima. I det här bildreportaget berättar jag mer om hjortarna och om bakgrunden till deras att de är så oskygga.

Jag ogillar egentligen begreppet ”drömmigt” i rese-sammanhang, men här är det faktiskt på plats att använda! Utom – förstås – i de fall där turister beter sig som idioter mot hjortarna. (Ja, jag blir lite irriterad, faktiskt.)

Det sägs att rådjuren på ön den heliga ön Itsukushima (även känd som Miyajima) redan för länge sedan, enligt religionen shinto, sågs som budbärare från gudarna. Och att fram till 1637 straffades du med döden om du dödade en hjort. De är än idag skyddade av japansk lag, men inte riktigt så hårt. Idag debatteras det istället huruvida det är rätt eller fel att besökare inte längre tillåts mata hjortarna.

Om du har hört talas om fritt strövande hjortar i Japan som inte är rädda för människor så är det nog mest troligt att det är hjortarna i Nara du hört talas om. Men exakt samma fenomen kan alltså upplevas även på den heliga ön Itsukushima, utanför Hiroshima.

Arten som traskar runt bland boende och besökare på den lilla ön heter sikahjort, eller Cervus nippon på latin. Sikahjorten påminner lite om dovhjorten till utseendet, men är något mindre. Vinterpälsen är brunsvart till grå utan några fläckar medan sommarpälsen är brun med vita fläckar. Hannarna har horn som kan bli riktigt maffiga. Kalvarna ser ut ungefär som Bambi.

En unik hjortstam

Studier har bekräftat att Itsukushimas hjortar har en historia som är unik. För cirka 6 000 år sedan separerades Itsukushima från den japanska huvudön Honshu och man tror att det unika hjortbeståndet på Itsukushima uppstod från den tidpunkten och framåt. Senare krympte utbredningsområdet för hjortarna på andra sidan sundet, vilket resulterade i isoleringen av hjortarna på Itsukushima.

När helgedomen Itsukushima byggdes, troligen på 500-talet, började själva ön kallas för gudarnas ö. Det spekuleras i att hjortarna på ön har dyrkats som ett heliga redan från början. Alternativt har lokala historiker analyserat att uppkomsten av de orädda hjortarna på ön beror på en kombination av att hjortar rent allmänt inom shinto-religionen anses vara budbärare från gudarna och den lokala seden att icke döda på gudarnas ö (Miyajima = Itsukushima).

Från 1600-talet blomstrade Miyajima som ett rekreations- och turistmål. Från denna period och framåt skrev besökande författare och munkar om hjortarna i sina dagböcker, och olika bilder ritades. År 1710 utfärdades en förordning som tydligt förklarade att Itsukushimas hjort var helig, inte fick dödas och hade varit skyddad sedan antiken.

På 1870-talet var ön i kaos på grund av separationen mellan religionerna shinto och buddhism, men mot slutet av årtiondet stabiliserades situationen och Hiroshima prefekturförordning utsåg hela ön till ett område för jaktförbud och att inga hundar fick hållas för att skydda hjortarna.

Minskning, uppgång och minskning igen

Efter andra världskriget minskade antalet hjortar dramatiskt. Orsaken är okänd, men jag tänker att det inte går att utesluta en inverkan, direkt eller indirekt, från den atombomb som vid slutet av kriget släpptes bara ett par mil bort. Och, ja, hela kriget i sig.

Beståndet återhämtade sig genom bevarandeåtgärder som genomfördes av lokalbefolkningen, som att de samlade hjortar i Daiganji-templets område med ett staket runt och födde upp dem. Och sedan släppte ut dem igen när de blivit 20 till 30 stycken. Dessutom antogs 1949 ett nytt lokalt förbud mot både att döda hjortar och att hålla hundar på ön.

Med utvecklingen av höghastighetstågen Shinkansen ökade antalet turister på ön. Särskilda hjortriskex såldes till turisterna för att de skulle kunna mata djuren och man tror att beståndet ökade dramatiskt från 1960-talet till 1970-talet. 1978 genomfördes en räkning av hjortarna som visade att de var 350 individer bara i stadsområdet.

Hjortarna blev helt enkel för många. Deras spillning smutsade ner och luktade illa. De åt av trädgårdsväxter som häckar och bonsaiträd och stal mat. Vissa hjortar attackerade människor med sina horn och där förekom bilolyckor.

Utfodringsstationer inrättades utanför tätorten, för att locka iväg djuren till bergen, och det projektet fortsatte till omkring 1987. 1984 restes dessutom ett staket på södra sidan av ön i ett försök att isolera hjortarna. Men inget av detta hjälpte. Från 1998 började myndigheterna istället fokusera på att stegvis införa förbud mot utfordring av hjortarna och 2007 förbjöds försäljningen av hjortriskex till turister som en följd av den nya strategin.

Fortfarande förbjudet att mata hjortarna – ändå en viss uppgång i antal

Som en följ av den nya strategin minskade hjortbeståndet, framförallt i tätorten på ön, fram till 2010 men har från 2015 något börjat öka igen. Idag sägs ungefär 200 individer bo i stadsområdet. Det är tydligt skyltat att det är förbjudet att mata djuren. Men det är också tydligt att inte alla turister bryr sig om detta, kanske delvis beroende på att det på senare år har uppstått en debatt där det hävdas att myndigheterna låter hjortarna svälta ihjäl som följd av att utfordring inte tillåts. Särskilt en bloggpost från 2015 kan ha bidragit till detta. Ett annat argument är att hjortarna är en del av världsarvet på ön och att de än i dag bör betraktas som budbärare från gudarna.

Min uppfattning är att hjortarna på ön inte ser ut att svälta. Sannolikt har det idag uppstått en ny balans mellan antalet djur och tillgången på föda. Eller nära nog. Jag kan tycka att det vore synd om djuren på sikt åter blir helt förvildade och skygga för människor, men anser inte att det ska motverkas genom att turister på eget bevåg matar djuren. Ska de överhuvudtaget matas bör det ske organiserat av de människor som förvaltar världsarvet – i lagom och kontrollerad mängd. Dessutom har dessa djur varit fredade från jakt i århundraden, så att de plötsligt skulle försvinna helt eller bli skygga bara för att de inte längre matas är nog osannolikt.

Enligt en rapport från omkring 2002 av Miyajima Natural Plant Research Institute vid Hiroshima University är sikahjortar i grunden växtätare, men de på Itsukushima äter även rått kött, rå fisk, tång, grönsaker och frukter som sköljs upp vid kusten eller som de får av människor, vilket bekräftar att de är allätare. Tyvärr visade undersökningen också att vissa av hjortarna fått i sig en hel del plast, vilket deras magar inte kan ta hand om utan det blir kvar i systemet.

Att de äter tång från havet kunde jag själv se vid ett par tillfällen när vi var på ön.

Fler olikheter

Förutom att de här hjortarna är allätare skiljer de sig på andra sätt från sina artfränder i resten av Japan. Att de är mindre i storlek – en vuxen hona väger bara 30 till 35 kg att jämföra med 60 kg på den nordliga ön Hokkaido och 50 kg på centrala Honshu tros dels ha att göra med att hjortarna allmänt har en avtagande vikt från norr till söder i Japan, dels att de fortfarande är något fler i antalet än öns bärkraft.

De blir också könsmogna senare än i resten av landet. På andra håll i Japan föder de i regel sin första kalv vid två års ålder men här har vid fyra års ålder varit det vanliga. På senare tid har dock antalet individer som föder första gången vid tre års ålder ökat.

Eftersom de är så vänliga, är det lätt att uppfatta dem som tamdjur, men de ägs inte av människor och hålls inte hägn eller förvaltas. Av denna anledning klassificeras de som vare sig helt vilda eller tama utan som ”vilda djur som har påverkats av människor”. (Vilket i och för sig nära nog alla vilda djur på hela planeten har – bara på andra sätt. Men det är en annan historia.)

Turister som uppträder idiotiskt

Förutom att mata hjortarna finns det uppenbart fler sätt att uppträda idiotiskt mot djuren som alltså är så orädda att de till och med går fram till turisterna och är helt obrydda av att bli fotograferade. Men då finns det vuxna människor som ska klänga på djuren och ta selfies med dem. Eller springa efter dem för att fotografera. Nej, men snälla!

De här djuren kanske är orädda, men det betyder inte att de nödvändigtvis vill kramas med dig eller posera i en viss vinkel för just din bild. Och det är ju inte helt osannolikt att de stressas av att bli jagade av någon som springer efter dem, även om de annars är orädda. Se men inte röra är nog en bra grundregel, men också att i övrigt visa respekt genom att undvika att jaga efter djuren eller att omringa dem så att de kan känna sig trängda.

Som tur är bär sig de allra, allra flesta besökare ändå helt vettigt åt och då uppstår just den där magiska känslan av overkligt när du stöter på hjortarna både här och där.

Att barn spontant klappar djuren har jag lättare att förstå, även om det nog kan finnas en viss risk för överföring av sjukdomar åt båda håll, men framförallt kanske för att djuret blir irriterat och knuffar till barnet. Min rekommendation är att du som förälder säger ifrån om ditt barn vill klappa djuren. Men om barnen hittar på att göra det ändå, i ett obevakat ögonblick, är det knappast någon katastrof så länge allt går lugnt och stilla till.

Vad finns det mer att uppleva på Itsukushima?

Eftersom det här ända sedan antiken, eller i vart fall medeltiden, har varit en helig ö finns här mängder av helgedomar och tempel att titta på.

Helgedomen som har samma namn som ön är den mest kända. 1996 kom den med på UNESCO:s världsarvslista. Helgedomen är tillägnad den japanska stormguden Susanoos tre döttrar. Då själva ön har ansetts vara en helig plats, har under större delen av historien inte vanliga medborgare fått sätta sin fot på ön. För att ändå göra det möjligt för pilgrimer att närma sig, byggdes helgedomen på pålar över vattnet, så att den skulle ge ett intryck av att flyta på havet.

Itsukushimas kända röda entréport, eller torii som det heter på japanska, byggdes ute i vattnet av samma anledning. Vanliga människor skulle vara tvungna att styra sina båtar genom porten innan de fick närma sig helgedomen. Detta för att renas inför besöket.

Här finns också en fin pagod som syns redan när du kommer med båten och inte minst templet Daishoin med bland annat en mängd stenstatyer med virkade mössor. Bland mycket annat.

Därutöver är både själva ön och omgivningarna natursköna. Vill du åka linbana och/eller vandra så finns det också sådana möjligheter här.

Läs mer: Sista chansen – skulle vi få se elefant vid Kinabatangan?