Resandet till USA minskar, trots att dollarkursen gått ner, och jag förstår mycket väl varför. Här reflekterar jag över ett Amerika som inte längre känns alls lika attraktivt att resa till.
”Utvecklingen i USA skrämmer mig. Faktiskt så pass att jag skulle avråda från att boka resor till landet just nu. Allmänt är jag ingen vän av turistbojkotter så det handlar inte om det. Men vem vet hur reseläget utvecklar sig?”, så skrev jag i januari 2017. Och nu är vi där igen. Av samma anledning. Fast värre.
Försökte ge upp hoppet
Jag skrev också: ”Jag försökte ge upp hoppet om USA. Men det gick dåligt. Jag följer löpande nyheterna därifrån. Jag känner för människorna där. Och alla andra som drabbas av det som nu händer. Jag har alltid gillat mycket med USA och jag ha besökt landet fyra gånger (eller fem, beroende på hur man räknar). Jag gillar naturen. Den är fantastisk på många håll. Den positiva artigheten är också trevlig även om den ofta innehåller ett litet mått av falskhet: ”Have a nice day”, känns ändå trevligt att få höra även om personen ifråga egentligen struntar i min dag.
Inte minst vetenskapen som är i världsklass och populärkulturen som också är det finns det all anledning att gilla. Matkulturen är inte alltid lika bra, även om där också finns positiva inslag och utrikespolitiken har jag ofta varit frågande inför. Även under Obama. Sammantaget är det ändå i allra högsta grad ett land jag gärna besöker fler gånger. Men just nu skulle jag inte boka en resa till USA.”
Men sedan reste jag ändå dit som turist igen, bara två år senare.
Jag hade tidigare varit i USA när Jimmy Carter var president. Två gånger när George W. Bush var det. Och en gång när det var Barack Obama som satt i vita huset. Men den här gången var det alltså Trump som styrde.
Trump märktes knappt
Så vad såg vi då av Trump och hans politik när vi var där? Sanningen är att Trump göranden och låtanden inte märktes så värst alls. Faktiskt är det nog så att vi ser mer av amerikanska presidenter i svensk media än vad som faktiskt upplevs som turist, på plats.
Men när vi var i New York såg vi några gatumusikanter som hyllade presidenten vid Trump Tower. Och så i Washington då, gick det ju inte att undvika att tänka på honom. Inte för att vi såg presidenten. Det gör du nog nästan aldrig som turist i USA, för övrigt. Och kanske var han inte ens där just den dagen. Kanske spelade han golf i Florida. Men hela monumentstaden i sig handlar ju i sig om amerikansk politik. Så på något sätt svävade Trumps ande över Washington ändå. Och det kändes ju inte helt bekvämt. Men det var ändå väldigt intressant att se den amerikanska huvudstaden. Alla dessa platser du sett tusentals gånger på TV.
Men. Det var väl i stort sett det jag såg av Trumps USA. I övrigt kändes det inte som att det Amerika vi såg var så särskilt mycket hans.
Jag skulle tro att det mycket väl kan vara på samma sätt nu. Även om det som händer i inledningen av den här mandatperioden tycks vara väldigt mycket mer drastiskt än förra gången. Och USA är ju ett fantastiskt land där det finns så mycket att se och uppleva.
Visste du, förresten, på tal om det, att Bruce Springsteen och Barack Obama en gång gjorde en podd ihop? Det var 2021. Det fjärde avsnittet handlade om att resa i USA och om att hitta hem. Då var det vår i luften. Det amerikanska folket hade precis röstat bort Donald Trump från makten. Och han hade ytterst motvilligt lämnat över till Barack Obamas tidigare vicepresident. Men bara efter att först ha försökt ogiltigförklara valet och sedan mer eller mindre hejat på när hans anhängare försökt iscensätta en statskupp, genom att storma den amerikanska kongressbyggnaden.
Roadtrip
Jag hade precis lyssnat på det avsnittet när jag första gången började skriva på delar av den här texten. Avsnittet väckte minnen från mina egna resor i USA och tankar om vad det stora landet på andra sidan Atlanten symboliserar för oss i Sverige.
Och – utan att de i övrigt har med vart annat att göra – väckte det också tankar på en bok jag då nyligen läst som heter ”Roadtrip – USA:s bästa bilresor från Alaska till Louisiana.”
För ja, USA, är ju verkligen roadtripens hemland. Och det är lätt att bli sugen på att vilja se mer.
Bruce körde aldrig en bil innan han var 24 år. Under 10 år år av sin ungdom liftade han istället, från 14 – 24 år. Också det ett sätt att bila. Och han använde sig av bilar i sina texter. En klassisk amerikansk bild. Men med en ny innebörd. 70-talets begränsningar. Bränsleransonering. Människor visste inte längre var de var på väg och vilka de ville bli.
Barack Obama pratade om att vilja ta sig ut från där du är. Om paradiset Hawaii. Om månlandningen. Indonesien. Chicago.
Första gången han reste till fastlandet var hans syster två år gammal. Han reste tillsammans med sin mamma och mormor. De flög till Seattle, där hans mamma hade gått på college. Därefter tog de en Greyhoundbuss till San Francisco och Los Angeles.
Från Los Angeles reste de vidare med tåg till Arizona, Kansas City och Chicago. Sedan fortsatte de med bil mot Yellowstone. Hans mamma körde inte, eftersom hon inte hade något körkort. Det hade däremot mormor, men hon hade börjat se dåligt. Barack satt därför i framsätet i skymningen och gav anvisningar. Landet kändes oändligt, med mil efter mil av majsfält, skogar eller berg.
Gärna en pool
”Du kan åka vart som helst, göra vad som helst och bli vem som helst.”
De bodde ofta på hotellkedjan Howard Johnson’s, och om stället hade en liten pool var det jackpot.
Själv känner jag igen just det där med att det var en fullträff om det fanns pool på hotellet från när jag som tolvåring satt i baksätet tillsammans med min lillebror på väg genom fyra delstater i västra USA en sommarmånad i ett 1970-tal snart på väg att övergå i 80-talet.
Det var bara fyra år efter Springsteens kända ”Born to run”, men som Obama konstaterar i den där podden:
”We are not born to run. Most of us are born to run a little bit and then go back home.”
Han pratade om att hitta hem.
Om Vietnamkriget och Watergateskandalen. Om skolövningar inför kärnvapenkriget och om Kubakrisen och hur nära det var den gången.
Men det var då. På 1960- och 70-talen och 2021 . Men nu har historien ännu en gång tagit en ny vändning och Donald Trump sitter igen på makten i USA. Och allting tycks mer oförutsägbart än någonsin. I ett land som tycks vara långt mycket mer på väg att gå vilse – big time – än att än en gång hitta hem.
Besökarna minskar
Och mycket riktigt. Antalet västeuropeiska turister som tillbringade minst en natt i USA minskade med hela 17 procent i mars i år jämfört med samma månad i fjol.
Anledningen tros vara oro och rädsla bland annat för bemötandet vid gränsen i Donald Trumps Amerika. Politiken i övrigt, så här långt lär också bidra, som bristen på stöd för Ukraina, viljan att annektera Grönland och skyhöga tullar hit och dit. Och nyckfullheten. Ingen vet vilken nästa grej blir som kan påverka omvärlden, invånarna och/eller besökare från utlandet.
Så även om USA är ett fantastiskt land att ”run a little bit” till och i. Ändå. Jag skulle inte boka en resa till USA just nu. (Igen.)
All den här galenskapen som tycks snurrigare och snurrigare från dag till dag behöver faktiskt lugna ner sig en smula först. Och den här gången är jag rädd att det kan ta mer än två år. Allt tycks nämligen så mycket mer drastiskt och dramatiskt den här gången.
Men sedan. Jag hoppas att USA så småningom hittar hem igen. Och då hittar jag själv gärna dit igen.
Halloj världen! 
Du har i alla fall minnen att tänka tillbaka på. Bilden på lille sonen är så fin. Min läkare ska snart åka till sin dotter i USA och han var inte road av att måsta iväg nu.
Jag har inte varit i USA och just nu känns det verkligen inte intressant att åka dit heller.
Synd att det blivit så, men han är ju trots allt någorlunda demokratiskt vald till skillnad från andra höga ledare i världen. Så majoriteten av folket fick det de ville.
Trevlig Valborg och 1:a maj!