Det är idag 10 år sedan Bodil Malmsten dog. Här reflekterar jag över min egen relation till hennes författarskap. Men också till min egen eventuella framtid.
Jag har många förebilder som bloggare och skribent. En av de klarast lysande är Bodil Malmsten. Var. Tänk stjärna. Men hon finns inte mer. Hon finns inte ens i Finistère, som betyder slutet på jorden. Hon finns inte ens längst ut på fingerspetsen av världen. Hon finns varken på den fysiska platsen, dit hon flyttade som äldre, eller på sin blogg med samma namn.
Hon. Finns. Inte. Mer.
I våra minnen
Mer än i sina böcker och pjäser förstås. Och i våra minnen. Alla vi som läst och beundrat. För oss är det ju ändå självklart ingen personlig förlust, som när någon som står dig nära gått bort.
Men ett tomrum har hon lämnat efter sig. Eftersom det inte kommer några nya blogginlägg. Eller böcker.
Hon dog den 5 februari 2016. Det är 10 år sedan nu. Kanske inte så mycket för någon som mig att uppmärksamma alls.
Om det inte vore för det där tomrummet. I stunder av hybris har jag nämligen tänkt att jag skulle kunna fylla en pytteliten del av det tomma rummet själv. Lära mig skriva möjligen nästan i närheten av ett ljusår ifrån lika bra som hon gjorde.
Flytta utomlands?
Kanske också flytta utomlands. Inte till Frankrike, men till Italien. Och inte ensam, jag skulle ta med min sambo. Nära havet vill jag bo. Och så skulle jag odla min trädgård med oliver, citroner och apelsinträd. Och beklaga mig över värme och torka och vattenpriset. Och skriva i min blogg. Den som jag redan har. Eller i alla fall hade. Den här.
Eller egentligen ville jag nog inte köpa något hus. Men kanske hyra. Bo ett år i Italien. Eller en månad – eller sju – om och om igen – på olika platser där. Och ändå fortsätta resa runt i övriga världen också. Men skriva. Skriva och skriva. Och fotografera. Och kanske måla.
En sak vill jag dock klargöra. Jag skulle inte kopiera Bodils stil utan hitta min egen. Unika. Och undan för undan skulle min publik öka så som den gjorde sedan jag började skriva på nätet. Till den punkt där också jag kunde ge ut böcker. Eller så att jag kanske rent av skulle kunna tjäna några kronor på annonser här på sajten. Något som jag hittills aldrig brytt mig om då jag vet hur lite pengar det ger. Men med riktigt, riktigt många läsare så kanske ändå.
Hybris. Jag sa hybris. I stunder av. Det var korta stunder. Och inte särskilt många. Jag vet ju att jag inte är som Bodil var. Hon var rödhårig och längtade bort. Jag längtar bara bort. Hon kunde skriva. Jag försöker fortfarande lära mig.
Läsarsiffror
Men ändå. Jag hade ju så fina statistiksiffror för mitt skrivande här på nätet. Och framförallt stigande siffror. Det var lätt att få hybris. Då och då. I korta stunder.
Men innerst inne har jag egentligen alltid vetat att jag aldrig skulle kunna fylla ens en infinitesimal liten del av ett sådant tomrum som uppstår efter en stor författare. Men hoppades kanske ändå på att det fanns något annat slags rum där det fanns ett annat slags utrymme för mitt skrivande att nå läsares ögon. Gärna allt fler ögon efter hand.
Men sommaren 2023 nådde mina läsarsiffror en topp som de sannolikt aldrig når upp till igen. För plötsligt en dag började de utan förvarning vika av neråt. Och jag vet inte ens varför det hände. Men så blev det.
Och det är inte bara det. Om jag lärde mig att skriva på riktigt skulle det kanske kunna gå ändå. Jag. Borde. Kunna. Lära. Mig. Om jag på riktigt ansträngde mig. Och då skulle en annan sorts läsare kunna hitta till mig. Inte bara de som råkar slussas hit efter en sökning på nätet, utan också de som någonstans hittar en text av mig och tycker att den är så bra att de aktivt söker upp min blogg för att läsa mer.
Längre än till Italien
Men. Dit är resan lång, betydligt längre än till Italien.
Och. Det finns något annat som också står i vägen. Det heter åldrande. Jag är 59 år. Och det är ju ingen ålder på en häst. Eller jo. Det är ju det som det är.
Bodil Malmsten var 55 år när hon flyttade till hemlig ort i Frankrike. Jag tyckte att hon var gammal då. Att det var modigt gjort. Men kände att jag själv ändå ville göra samma sak en dag.
Nu förstår jag ännu mer hur modigt det faktiskt var. Hur kroppen börjar trilskas med åren. Och orken. Och för egen del: jag är inte ens klar med mitt yrkesliv än. Jag är alltså inte där att jag skulle kunna flytta här och nu. Och då vet jag alltså inte ens om jag längre orkar och vill. Och än mindre om jag skulle kunna få med mig min sambo. Vi behöver ju vara två som både orkar och vill. Och det där är alltså redan idag. Vad ytterligare ett antal år av åldrande gör med energinivån vill jag inte ens tänka på.
Bodil Malmsten var 65 år när hon flyttade hem till Sverige igen. 71 år när hon dog.
Åren går fort. Jag är snart där. Så då är det väl bara att ge upp? Att lägga ner?
Halloj världen! 