Det kan säkert verka knäppt. Men jag tycker att det är något med Lapplands fjällvärld som påminner om Australiens inre. Något med Uluru / Ayers Rock som påminner om Lapporten.
I mångt och mycket är de här platserna varandras motsats. Australiens röda inre är hett och platt. Det lappländska alplansdkapet är kallt och kuperat. Uluru ligger ”down under.” Lapporten ligger norr om polcirkeln i midnattssolens land. Uluru är ett restberg som blivit kvar när omgivande berg nötts bort av vatten. Medan Lapporten är det bortnötta berget.
Jag kände det redan i januari när vi var i Uluru & Kata Tjuta nationalpark och jag känner det igen nu när vi än en gång åker tåg genom Lapplands fjällvärld.
Det är något som förenar.
Jag tror att det är känslan av vildmark. Långt ut i ingenstans. Men ändå lättillgängligt. Undanträngd ursprungsbefolkning som håller på att få upprättelse även om det är en lång och vindlande resa. Träden som inte lyckas växa sig så stora som de skulle vilja på grund av det ogästvänliga klimatet. Landskap formade av vatten som inte finns kvar. Geologiska tidsperspektiv.
Ja. Något är det. Och jag älskar detta något – vad det än är – som drar mig till dessa platser.
Halloj världen! 
Jag har aldrig varit i Australien så jag kan inte kommentera likheterna. Men eftersom jag har bott i Jokkmokk så har varit i Abisko, Björkliden och ”gränsen” många gånger, både sommar och vinter. Underbart vackert där. Och den vackraste tiden startar nu, vårvintern, våren, sommaren och tidig höst.
Ja, här är verkligen underbart vackert! :)
Härlig tanke, det ligger nog något i det! Vackra bilder!
Tack! :)