Italiens vackraste stad?

Det finns många att välja på. Italien är fullt av vackra städer. Och jag har långt ifrån besökt alla. Ändå. Det här måste vara en av kandidaterna till titeln ”Italiens vackraste stad”. Kanske är det hela världens vackraste? Positano heter den lilla staden på Amalfikusten som blev känd på andra sidan Atlanten redan 1953 genom en essä av författaren John Steinbeck. Han skrev bland annat:

Vi befinner oss på den orangea bussen på väg mot Positano. Vi klev på vid vårt hotell strax utanför den lilla byn Praiano. Bussen kör på den berömda kustvägen längs Amalfikusten som ligger en bit söder om Neapel. På de orangea bussarna kan du, till skillnad mot på de kommunala, köpa biljett ombord. Å andra sidan är de lite dyrare. 1,70 Euro per person kostar resan, enkel väg. Bussen är knökfull med folk och vi står längst fram vid busschauffören, vilket i och för sig inte är helt fel när vi passerar svindlande vyer längs den slingrande vägen. Vi ser ut genom framrutan vilket är bra av två skäl: dels är det vackert och dels undviker vi åksjuka. Efter ett antal kurvor stiger tre till turister på bussen och vi får alla pressa oss en bit bakåt.

När vi kommer fram till utkanten av den lilla staden uppmanar busschauffören oss alla att stiga av och pekar på vägen ner åt vänster samtidigt som han säger ”il centro”. I stort sett alla stiger också av. Och på en gång möter vi de underbaraste vyer över den närmast overkliga staden. Alla stannar och fotograferar om och om igen. Vyer och selfies. Selfies och vyer. Själv nöjer jag mig med att fotografera vyerna och mitt resesällskap. Anders fyller 50 år just den här dagen. Men selfies begriper jag mig fortfarande inte riktigt på.

Alla dessa besökande människor som långsamt rör sig den snirklande vägen ner mot stranden motbevisar Steinbecks förutsägelse att Positano aldrig skulle kunna bli turistiskt. Det har det verkligen blivit. Souvenirbutiker överallt. Keramik och kläder. Restauranger och caféer. Och som så ofta där det är gott om amerikanska turister: även juvelerare och konsthandlare.

Men samtidigt har den amerikanske nobelpristagaren ändå till del fått rätt i sina förutsägelser om Positano. Själva bebyggelsen har inte kunnat förfulas nämnvärt av turismen. (Ett garage i mitten av byn är väl kanske i och för sig inte världens vackraste byggnad men behövs nog för att få plats med alla bilar på besök.) Några stora fula turisthotell har det helt enkelt inte funnits plats för. Och det är tur, även om det samtidigt också innebär att det är svårt att hitta vettiga övernattningsalternativ inne i själva Positano. Vi hamnade, som sagt, en bit utanför.

Positano är en stad känd för sin skönhet snarare än för sin historia. Ändå visar det sig att stan har en intressant sådan. Stad och stad förresten. Normalt skulle vi nog kalla ett samhälle med knappt 4 000 invånare för by, men en stad som under medeltiden tävlade med Venedig i betydelse som handelsstad måste naturligtvis ändå kallas just för stad. Men stadens historia går längre tillbaka ändå. 6 000 år före vår tideräkning bodde människor i grottan La Porta. På 500-talet före Kristus användes stranden som en säker rastplats för sjöfarare och 100 år före Kristus byggdes den första romerska villan på platsen. Kejsaren Tiberius som var adoptivson till Augustus och samtida med Jesus lämnade under en period det hektiska livet i Rom för att bo på Capri. Han ska då ha krävt att få sitt bröd bakat av mjöl som malts i en viss kvarn i Positano. Men det var under 1500- och 1600-talen som staden verkligen blomstrade tack vare handeln. Som mest bodde det 8 000 personer i staden. Det var först på 1800-talet som Positano tappade i betydelse. Steinbeck skyller på ångbåtarna. Och under en period bodde det fler personer i New York som var födda i Positano än de som var kvar i den hisnande vackra staden på Amalfikusten. Enligt Steinbeck levde så många av de som flyttat härifrån längs Columbus Avenue i New York att de fortsatte att fira Positanos olika högtider där.

När Steinbeck skrev sin essä var invånarantalet i Positano nere på 2 000, så nog kom den publiceringen att få betydelse för stadens framtid.

Vi vandrar vidare nerför vindlande gångvägar och trappor. Väl nere på stranden sätter vi oss i en bar och tar något att dricka. Minstingen vill spela lite Pokemon Go som han har installerat på min telefon. Han blir alldeles lycklig när baren där vi sitter i visar sig vara ett Poke-gym.

Vi går så småningom ut på själva stranden och häpnar igen över stadens skönhet innan vi bestämmer oss för att äta lunch. Här gör jag missen att se ut det populäraste matstället på orten i Tripadvisor och följa länken till vägvisning i appen Kartor. Dels leder Kartor oss fel (till det där garaget) och när jag väl sökt på adressen i Google Maps istället, så att vi hittat rätt, visar sig det populäraste matstället vara ett litet café med få sittplatser som (givetvis!) redan är fullsatt. (Och vi är inte ensamma om att gå besvikna därifrån.)

Istället söker vi oss tillbaka längs vägen genom byn till en restaurang som vi tidigare gått förbi. Här sitter vi sedan och äter på en altan med en fantastisk utsikt över staden och havet. Här är mindre än hälften av borden upptagna. Och maten smakar mycket bra, även om de först missar att laga en av våra beställda rätter som därför kommer in försenat, efter övrigas rätter. Dessutom är det jubilaren som inte får sin mat samtidigt som oss andra.  Men vi löser det genom att dela på maträtterna så att vi får en flerrätters-måltid istället. Ingen skada skedd.

Positano – Italiens vackraste stad? Eller vilken skulle du nominera?