Bålabacken och två rådjur på Sternö

En kvällspromenad på Sternö hemma i Karlshamn. Västliga vindar. Vad hittar man på då? Vi valde att gå en runda som vi inte gått förut och såg utsikten från Bålabacken och två rådjur bland annat.

När du kör ner mot vindhamnen finns en skogsbilväg som går in till höger, ungefär halvvägs ner i backen. Kör in där och följ vägen till den slutar vid en liten p-plats så är du på den plats där vår vandring börjar.

Vid parkeringsplatsen finns en informationstavla som berättar om naturreservatet på Sternö och Boön. Där kan du se vilka stigar som finns i området.

Bålabacken
Vi väljer att följa den väg som går västerut från parkeringsplatsen. Pinnar med vit och svart markering. Efter ett par vägkrökar kommer vi till Bålabacken. Det är en höjdpunkt som historiskt kan ha använts för att tända bål i syfte att missleda båtar. Högst upp på backen står numera ett rastplatsbord för den som har med sig egen fika. Det har inte vi, den här gången. Men vi stannar till och beundrar utsikten. Bortom vägen vi kom på och bortom trädtopparna – mest tallar – syns havet i en vinkel som är betydligt större än 180 grader. Horisontlinjen bryts bara av Hanö långt där ute. Ön som har fått ge namn åt hela Hanöbukten. Och på vattnet två fraktbåtar.

Vi fortsätter uppåt längs vägen, strax efter backkrönet stannar jag för att fotografera högt fjolårsgräs som vajar vackert i motsolsljuset från den nedåtgående solen. Där vägen tar slut tar en stig vid och jag fortsätter att följa de svarta och vita markeringarna. Anders som har gått före när jag fotograferade sitter nu på en fallen tall och dinglar med benen. Vi vandrar vidare på en allt smalare stig. Här har årets gräs kommit en bra bit i sin strävan upp och marken är förvånansvärt grön. Och bokarna har också börjat slå ut. Blåbärsriset likaså. Harsyra blommar mellan två bokstammar.

Rådjur
Vi kommer  ut på en ny väg. Svänger vänster och går söderut. Nu följer vi svart markering. Ganska nära hörs ihärdiga skall. ”Är det ett rådjur eller en hund?” frågar jag. ”Ser du dem inte? Där framme.” Anders pekar. Och mycket riktigt. Bakom en stenmur och bakom några träd på ett öppet fält står två rådjur. Vi smyger närmare. De håller koll på oss, men verkar vara minst lika intresserade av varandra som av oss. De släpper oss riktigt nära innan de bestämmer sig för att långsamt ge sig av åt det håll som vi nyss kom ifrån.

Altare Hall
Vi fortsätter söderut mot Altare hall. År 1679 lär en engelsk brigg med namnet Altáre ha bålats upp, så att den strandade på den plats som nu heter Altare hall. Fyra personer ska ha räddats. Av dessa stannade tre och blev bofasta. Så säger historien. Men jag kan inte låta bli att fantisera om att platsen kanske istället är en gammal offerplats och att det alltså är en helt annan slags altare som det handlar om. Vilda fantasier eller ej. Platsen har något magiskt och mytiskt över sig. Klipporna som smekts mjuka och vackra av inlandsisen och flyttblocket som i en viss vinkel liknar ett björnhuvud. Tycker i alla fall jag.

Nu följer vi blå slinga tillbaka mot bilen. Solen har gått ner men det är fortfarande ljust. Plötsligt. En blåsippa bland vitsipporna. Längre fram blommar slån. Och mandelblom. Redan!