Min fåniga, ständiga jakt efter vackra platser

Jag skrev ju om mina gamla fotoalbum och hur det riskerar att bli en hel del gamla minnen här. Och. Sorry. Här kommer ett första. Men det här handlar nog mest om vem jag är som resenär och hur jag alltid varit sådan. Och lite om hur knäppt det är. Det handlar om min fåniga, ständiga jakt efter vackra platser. Vackra platser att fotografera.

Är Gran Canaria en anmärkningsvärt vacker plats? Jag tror inte att jättemånga som varit där skulle svara ”ja” på den frågan. Förmodligen inte de som aldrig varit där heller, för den delen. Men de har i alla fall något som för oss mer liknar sommar när vi har vinter. Men som ju är deras vinter. Och priset för att ta sig dit en vecka var nog precis vad jag hade råd med den gången och hade tjänat ihop till genom att jobba helger i butik.

Jag gick i tvåan på gymnasiet. Hagagymnasiet i Norrköping. Det här var jullovet 1983-84 och alltså året innan resan i förra inlägget. Mitt starkaste minne från den här resan är egentligen ifrån innan vi ens kom iväg. Och det var nära ögat att vi inte gjorde det. Jag och min dåvarande pojkvän hade bokat vår första utlandsresa tillsammans. Resan skulle slutbetalas efter skolan den dagen och jag hade alla pengarna för min slutbetalning med mig som kontanter. När jag skulle ta spårvagnen in till centrala stan och resebyrån där vi bokat resan så kunde jag inte hitta plånboken. Känslan av panik. Som jag letade!

Som jag minns det tog det flera dagar innan jag kom ihåg att sista gången jag sett plånboken var på matbrickan i skolans matsal. Så jag frågade där om de hittat en röd plånbok. Och där var den! Och alla pengarna fanns kvar i den.

Om jag känner mig själv rätt så hade jag valt charterkatalogens billigaste hotell. Antagligen hade det två stjärnor. Möjligen med ett plus efteråt. I bästa fall. Garanterat ingen pool. Vad ska man med pool till när man har havet? Dessutom kostar det mer om hotellet har pool.

Det där billiga hotellet låg i Las Palmas. Huvudorten på Gran Canaria. Men det är ändå inte så många turister som hamnar där. Det är nämligen solsäkrare på andra sidan ön. Men jag gillade Las Palmas. Ingen renodlad turistort. Mer av en riktig stad.

Men kunde jag nöja mig med Las Palmas? Nej. Skulle inte tro det. Antagligen hade jag läst om de gröna bergen i öns inre, redan i resekatalogen. Möjligen också i hotellpärmen. Det här var ju långt före internets tid (för oss vanliga dödliga). Du som rest charter då minns väl den pärm som charterbolaget alltid hade lämnat på sina hotell, med information om resmålet?

Förmodligen hade charterbolaget vi reste med minst en utflykt till bergen. Men vi åkte lokalbuss. Det blev ju billigare så.

Intill en av bilderna i mitt gamla fotoalbum utbrister den som var jag; ”Visst är det vackert?”. Det är till den översta bilden i det här inlägget. Idag vet jag inte om jag tycker att det ser så särskilt vackert ut. Och då har jag ändå försökt att rädda upp den gamla och gulnade bilden genom att kyla av färgskalan och förstärka färger och skärpa en smula. Så att bilden igen ser ut ungefär som den gjorde när den var ny.

Till försvar för mitt dåtida jag kan sägas att en kamerarulle rymde oftast bara 24 bilder på den tiden. På en chartervecka räckte det till tre eller fyra foton per dag. Ibland fick de vackraste vyerna passera ofotograferade i hopp om bättre fototillfällen längre fram. Och råkade solen gå i moln, som på bilden ovan, eller något komma i vägen eller så, just när du tryckte på avtryckaren, ja då fick det vara så. Att ta om en bild till på samma motiv var inte att tänka på.

Och en annan dag. En utflykt till semesterorten Maspalomas på egen hand. Med en strand som övergår i en liten sandöken, I alla fall nästan som. Bortanför den berg. För självklart skulle jag ta reda på vad som fanns bortom sanddynerna. Enligt en notering intill bilderna i mitt album klagade mitt resesällskap på skoskav, huvudvärk och ”några tusen” ytterligare krämpor. Det hindrade tydligen inte mig.

Alltid har jag velat gå en liten bit till, se vad som ryms bakom nästa krön, vägkrök eller udde.

Och fotograferar gör jag mest för minnas, eftersom jag inte har något särskilt bra bildminne. Men också för att det finns något kreativt och utmanande i att försöka fånga på bild det som jag finner vackert.

En bild från Maspalomas har jag kommenterat med ”Eldorado – drömstaden vi aldrig nådde”. ”Staden” ser ut som små vita prickar på en udde i havet långt, långt bort i bilden. Förmodligen ville jag alltså, förutom ”äventyret i öknen”, vandra till nästa semesterort längs kusten. Som jag då lät döpa till ”Eldorado” eftersom jag inte visste vad den hette. Men där satte mitt resesällskap tydligen stopp. Lika bra det. Det finns andra resehistorier i mitt förflutna som slutat med blödande skoskav. Det kan räcka så.

Att jakten efter bilder på det vackra i världen alltid har funnits i mig blir helt uppenbart när jag bläddrar så här i mina gamla minnen. Långt innan eventuell jakt efter gillningar i sociala medier eller läsare till en relativt liten, men ändå långsamt växande, reseblogg i cyberrymdens utkanter.

På ett sätt skänker det mig lite tröst mitt i galenskapen att jag alltid varit sådan. Att det inte i grunden handlar om någon patetisk lajkjakt. Men på ett annat sätt gör det mig mer än lite trött på mig själv. Hur kommer det sig att jag måste fortsätta vara sådan här? Varför utvecklas jag inte till en klokare människa som inser att skönheten i världen finns överallt och mest av allt i ett eget inre lugn?

Jo. Därför att det kan finnas något ännu vackrare bakom nästa krök! Och det vill jag ju inte missa, i så fall.

”Hopplös” är nog ordet som du letar efter just nu.