En kvällspromenad till Kebnekaise

Intresset för att vandra i fjällen tycks ha exploderat i år, i coronans spår. Och det är ju jättebra. Men så klart finns det orosmoln också. I grupper på Facebook har det ställts frågor om att nybörjarvandra till Kebnekaises topp med småbarn. Och Jokkmoks kommuns infocenter har fått frågor från barnfamiljer som tänkt sig att gå en liten sväng i Sarek. Men låt oss ojja oss lagom över nybörjarnas misstag. Vi har alla varit där, eller hur?

Jokkmoks infocenter avråder, så klart, från att gå en sväng till Sarek. Den nationalparken ligger inte bara lite avsides. Där finns inte ens några vandringsleder eller stugor. Bara att gå till Sarek är en dags vandring i väglöst land. Inget bra ställe så klart, för den som är oerfaren, att börja fjällvandra på. Med barn i sällskap, dessutom.

Utan sovsäck i Abisko

På Facebook läste jag i en grupp för vandrare ett inlägg från en ung tjej som vädjar om argument. Hon och hennes pojkvän ska vandra i Abisko och sova i tält. Hon vill att andra hjälper till att övertala honom att det inte går att sova i tält på liggunderlag, men utan sovsäck, med bara en filt över sig. Det hör till saken att det kan bli minusgrader på natten i Lapplandsfällen. Även så här års. Och nattemperaturer strax över nollan hör till det normala.

Det vore väldigt lätt att raljera över de här människorna. Om det inte vore för en liten pinsam detalj. Jag har nämligen gjort ett liknande misstag själv. Nästan värre faktiskt. De här människorna har ju ändå bara ställt frågor och i regel har de nog avstått från de värsta äventyrligheterna sedan de fått rimliga svar. Men alla hinner inte ställa några frågor mellan tanke och handling.

Lite pinsamt

Det är nog dags att jag tar bladet från munnen och berättar om den där kvällspromenaden till Kebnekaise nu. Även om det är lite pinsamt.

Det har ändå gått mer än 30 år sedan dess så nu kan jag ju i alla fall skylla på att jag var ung och dum.

Det här hände vid den tiden när jag och min sambo bodde och pluggade i Luleå. Min pappa var på besök från Norrköping. Vi bestämde oss ganska improviserat för att se oss om lite i Norrbotten. Sagt och gjort. Snart satt vi i bilen.

Det här är länge sedan, så jag minns inte idag vilka stopp vi gjorde på vägen. Men vi hade ingen bestämd rutt klar när vi gav oss av, utan vi improviserade oss fram. Kanske var vi vid Storforsen i Älvsbyn. Och rätt som det var hade vi kommit till Gällivare. Jag vet inte om det var Dundret, ett ensamt fjäll som finns där, som gav mersmak, men plötsligt tyckte vi att när vi nu ändå kommit så långt kunde vi ju fortsätta en bit till.

Sagt och gjort. Nästan framme i Kiruna fick vi syn på skylten mot Nikkaluokta. Det började nu bli sent. Jag tror att det var min idé att vi skulle fortsätta dit för att se om vi kunde hitta övernattning. Det gjorde vi och klockan elva på kvällen hade vi installerat oss i en stuga.

Kvällspromenad

Det här var under den ljusaste tiden på året. Det var fortfarande ljust och vi var pigga. Så vi bestämde oss för att gå en kvällspromenad. Jag vet inte om jag kanske först hade haft sandaler eller kanske enklare tygskor på fötterna, men jag bestämde mig i alla fall för att byta om till de gummistövlar som jag hade med mig i bilen. Kläder i övrigt minns jag inte i detalj, men det var väl typ jeans och skjorta. Med oss hade vi var sin läsk och chokladbit, som vi köpt på resan, i en konsumkasse. Och ett paraply. I samma konsumkasse. Det gäller ju att vara förberedd.

Vi började följa en stig och ganska snart kom vi till en skylt som pekade mot Kebnekaise fjällstation. Jag tror säkert att skylten var märkt med ett kilometertal, det är ungefär två mil, men vi hade nog blivit avståndsblinda. För när jag sa ”vi behöver ju inte gå hela vägen upp på toppen, det kan ju räcka att gå till fjällstationen”, så  var det ingen som sa ifrån.

Så vi fortsatte gå. Och gå. Vid sjön Ladtjojaure såg vi båtstationen och Enok Sarris café. Det var ju inte öppet så klart, så enda alternativet så här dags var att vandra längs sjön. Men vi var pigga och glada, så vad gjorde det?

Vi vandrade i dagsljus men midnattssolen såg vi inte skymten av eftersom dalen ligger i skugga. Där växer mycket låg björkskog och när vi gick där var det hyggligt gott om mygg. Mina stövlar hade börjat skava lite. Men vi var målmedvetna. Och natten var ung och ljus.

Vi mötte andra vandrare då och då. Några danska ungdomar bar på en ”bergsprängare”, en sådan där stor bandspelare som var populär på 80-talet. Men samtliga vandrare vi mötte var i övrigt bättre utrustade än vi var. Riktiga kängor. Dyra utekläder. Outdoor som det heter nu förtiden. Stora ryggsäckar. De gjorde så klart stora ögon åt oss. Skakade sina huvuden, när de inte trodde att vi såg. Men vi skakade också våra huvuden åt dem, när de inte såg. Inte behöver man någon särskild utrustning för att gå en liten promenad i naturen! Vilket trams!

Min uppfattning var att vi nästan var framme vid fjällstationen när vi stannade för att fika vår medhavda matsäck. Idag vet jag inte. Men vi hade i alla fall gått en bra bit sedan vi lämnade sjön. Chokladbiten och läsken smakade bra. Pappa bytte film i sin kamera. Jag minns att jag frågade hur han kunde hålla reda på vilken film som var ny och vilken som var gammal när han inte rullade in hela filmen, utan lämnade den sista biten kvar utanför rullen. ”Inga problem.” Han hade aldrig blandat ihop rullarna. Men. Tror ni inte att just den rullen blev dubbelexponerad?

Själv kan jag inte minnas att jag hade med mig min kamera överhuvudtaget. Jag hade förmodligen glömt att köpa film. Min sambo fotograferade inte alls på den här tiden. Därför finns det inga bilder från det här äventyret. Mer än de dubbelexponerade.

När jag skulle börja gå igen kunde jag plötsligt alldeles för tydligt känna den smärta som jag förträngt så länge. Fötterna fullkomligt skrek ifrån. De ville inte längre. Jag tog av stövlarna. Ett stort blödande skavsår på ena foten. En blåsa hade bildats över hela hälens baksida. Och sedan hade skinnet lossnat. På den andra hälen var blåsan intakt. Det var bara att ge upp och vända om. Det blev en lång, dryg vandring tillbaka. Någonstans vid gränsen mellan sen natt och tidig morgon kom vi så till Nikkaluokta igen. Lättnaden att äntligen få gå och lägga sig och sova var enorm.

Så vad vill jag ha sagt med detta?

Kanske att de flesta av oss drabbas av övermod någon gång, får en galen idé och går till verket. Man får lov att göra misstag. Men man får då i regel också lov att ta konsekvenserna. Och så lär man sig något på vägen.

Det är klokt att vara väl förberedd om du ska gå i fjällen. Men min viktigaste erfarenhet från det här äventyret är ändå att det är bra mycket bättre att gå i väl ingångna och bekväma skor som är lämpade för vandring än i gummistövlar. Annars går jag än idag inte i några avancerade friluftskläder. Men så brukar jag inte heller gå så här långt. Paraply har jag inte heller haft med mig någon mer gång i fjällen.

Och att det hjälps inte att du åkt över 40 mil i bil samma dag; två mil (eller snarare fyra tur och retur, om vi orkat hela vägen) är fortfarande en väldigt lång sträcka att gå. Särskilt som en kvällspromenad.

Men säga vad man vill. Den här kvällspromenaden till Kebnekaise blev ett minne för livet. Som vi har skrattat åt många gånger.

Bilden är ifrån Abisko 2017 i brist på bildmaterial ifrån när det begav sig.

Läs mer: Gå, promenera eller vandra – vad är skillnaden?