Etikettarkiv: Egypten

När du reser bort fångar du tiden

Jag sitter på pågatåget på väg hem till Karlshamn. På tisdagarna åker jag hem tidigare för att ta minstingen till hans fotbollsträning. Det regnar utanför fönstren. Vattendroppar på rutorna. Var är vi? Redan i Mörrum? Det känns som om tiden rinner som sand mellan mina fingrar. Vardagens pendlingsresor förmår inte fånga tiden.  En avbrotten i vardagen däremot. När jag reser till nya platser. Då blir jag nyfiken. Då står tiden still. Då blir jag pigg och orkar lite till. Som det heter i sången.

Inget fungerar så bra som resor till platser du aldrig förut varit på om du verkligen vill känna att du tar till vara på tiden. Du känner att du lever. Att du är. Att du är där. Och då.

Och minnena. Minnena! Du minns mer från en enda dag i lagunen på Aitutaki i början av september 2001 än av en hel vardagsmånad här hemma. Du minns det turkosa vattnet och de vackra öarna med kokospalmer och vit sand. Du minns utflyktbåtens kapten som kallar sig Captain Cook men antagligen heter något helt annat. Du minns lunchstoppet och kaptenen med rastaflätorna på grannbåten som rengjorde ugnsplåtarna dykandes under vattnet. Du minns snorklingen med fiskar i glada färger och hur ni fotograferade varandra med den då nya undervattenskameran. Och ön som heter One Foot Island och som har en egen stämpel att sätta i passet för den som vill. Och du minns karavanen av medresenärer som vadar genom vattnet till nästa ö. Och…

Och du minns mer från ett par dagar i Sevilla sommaren 2015 än från två månader här hemma. Du minns poolen på hotellets tak och stadsmuren nedanför. Du minns palatset Alcazar och tjurfäktningsarenan. Du minns hur kuskarna vid katedralen hällde vatten på hästarna och varandra i hettan. Och restaurangerna som sprayade vattendimma över gästerna för svalka. Och du minns hur ni åkte häst och vagn genom staden när den blå timmen var slagen och hettan var mer uthärdlig för både människor och djur. Du minns en ros, kanske var den röd i månens sken?

Men jag tycker om tisdagskvällarna i vardagen också. Det är skönt att komma hem tidigt även om jag måste jobba ikapp andra kvällar i veckan. Och det är mysigt att gå med Albin till fotbollsträningen och prata om det ena och det andra. Jag frågar om han minns när vi åkte häst och vagn i Sevilla. Det gör han. Jag undrar om han minns något särskilt från åkturen. Ja, det gör han, det med. Han pratar om det vita tornet som vi åkte förbi. 

Sedan, på tal om djur och resor, pratar vi om dromedaren som vi red på i Egypten. Albin minns att dromedaren hette Doctor Alban. Den gången var Albin knappt fem år. Nu är han elva. Minnena från resorna stannar kvar. Länge.

Och visst minns väl du också dina resor bättre än alla vardagarna?

Ovan: Torre del Oro, på en något skakig bild fotograferad från hästdragen vagn i Sevilla.

6 kommentarer

Under barn, livet, resor

En tant är en tant är en tant – berättelsen om ett misslyckat Instagramförsök


Du vet känslan i en del resebilder på Instagram? Det är som om de säger: ”Jag är här nu. Och det är alldeles, alldeles fantastiskt!” Landskapsbilder med människor i. Gärna den personen som har kontot ifråga. Det handlar inte nödvändigtvis om modebilder och tjusighet utan mer om människans glädje i mötet med naturen. Jag är svag för sådana bilder. Även om jag inte är mycket för selfies annars.

.
En gång har jag av en slump lyckats fotografera en sådan bild av mina barn vid Egyptens pyramider. Den blev jag så nöjd med att jag har publicerat den här på bloggen många gånger.

En annan gång, betydligt mer nyligen, gjorde jag ett försök att upprepa bedriften men med mig själv i bild. Det var en kväll när vi var på stranden i Kendwa på Zanzibar i Tanzania som  jag fick för mig att be min sambo fotografera några bilder av mig med min iPhone. Tanken var att åstadkomma just den där känslan som jag sett i många bilder på Instagram. Jag såg det stora turkosa havet med en ensam båt på. Jag tänkte att min turkosa scarf möjligen skulle kunna addera till bilden. Jag bad Anders att undvika att båten hamnade som en hatt på mitt huvud men glömde berätta att han inte skulle hålla tummen över mobilens kamera! 😂

Nåväl. Några bilder hann han trycka av innan tummen hamnade över kameran. En av dem ser du överst i det här inlägget. Men det blev aldrig någon publicering av någon av bilderna på Instagram. För när jag såg bilderna kände jag bara att en tant är en tant är en tant. Om du förstår vad jag menar.

Så här i efterhand tänker jag att om jag haft en strandklänning på mig hade känslan kanske blivit den rätta?

.

Och en solhatt kanske? När jag letade bilder till det här inlägget kollade jag nämligen efter bilder fotograferade vid The Rock på Zanzibar och konstaterade att det är fler än jag som misslyckats med att hitta den rätta känslan i den här typen av bilder. Men bilden nedan föll jag för. Kanske är det solhatten som gör bilden?

.

Eller beror det på att kvinnorna på bilderna som jag bäddat in från Instagram är yngre än jag? Kanske hjälper det vare sig med klänning eller hatt när en tant är en tant är en tant?

7 kommentarer

Under instagram, resor