Vandra på Hemfjället i Dalarna – tillbaka till framtidens resande

Vill du undvika den trängsel som väntas bli stor på våra svenska fjäll i sommar? Då har jag ett förslag på en fjällvandring som på en och samma gång tar avstamp i Sveriges tidigaste historia om inhemsk turism och samtidigt mycket väl kan bli en viktig pusselbit i ett framtida – mer hållbart resande. Välkommen till Hemfjället i Dalarna. En okänd pärla i de allra sydligaste svenska sommarfjällen! 

Det är länge oklart vad vi ska kunna göra av våra första två semesterveckor sommaren 2020. Vi ska vara lediga direkt efter midsommar. Ska den där inbokade resan till Mallorca bli av i alla fall? Eller ska man inte ens få resa mer än två timmar hemifrån? Först några veckor innan semestern står det klart att vi får resa i Sverige och med bara någon vecka kvar att Mallorca helt hundraprocentigt säkert inte kan bli av.

Det är någon gång under den perioden som jag sitter ute i solen här hemma och växelvis bläddrar och läser i boken ”Tidernas resa” från Svenska Turistföreningen, STF. Det är den allra sista av en lång rad årsböcker som gavs ut från 1886 till 2013. Och den är en analogi med texter ut tidigare  årsböcker.

Det är i den som jag hittar en passus om Hemfjället. Den finns med i en resebreättelse med titeln ”fjorton dagars semester” av Rosa Åkerhielm från 1907 års bok. Rosa inleder:

”Vi voro två unga, lefnadsglada människor som skulle ‘göra något’ af vår sommar, d.v.s. de fjorton dagars semester, som ämbetet bestod. Länge hade vår håg stått till Dalarna. Men ej blott till de färgglada nejderna kring Siljan, utan lika mycket till Västerdalarnas mindre trampade stigar, till fjällen och Älfven.”

Vid den här tiden hade inte alla svenskar rätt till vare sig semester eller till att resa omkring. Fattiga som tog sig för att resa runt lite hur som det behagade stämplades som luffare och lösdrivare för vilket de kunde dömas till böter eller fängelse. Och det var bara bättre jobb som hade den lyxigaste löneförmånen; två veckors semester. Endast lärda och rika reste som turister. Ett nytt och modernt ord. Men få av dessa våra första turister lämnade Sverige. De flesta nöjde sig med att upptäcka sitt eget land. Nationalromantiken blomstrade och många resor gick till Dalarna. Andra tog de nya järnvägarna upp till vildmarken längst upp i norr. Redan i 1890 års STF-bok finns ”en bestigning af Kebnekaisse” med. Författaren till den texten, J A Björling trodde att han var först med bedriften. Men en fransman hade faktiskt hunnit före.

Undvik köerna på Kebnekaise

Idag hörs det nästan som att det kommer att vara kö upp till Kebnekaises topp i sommar. Och längs Kungsleden. Och i många av våra nationalparker i norr. Men på det fjäll som Rosa såg ut åt sig redan i början av förra århundradet, Hemfjället, råder fortfarande ingen trängsel. Det vet jag nu av egen erfarenhet.

Men det vet jag ännu inte när jag första gången läser om vad Rosa packar inför sin resa: karta, resehandbok, kompass och ett portabelt mörkrum tillverkat av ett äldre paraply överklätt med rött och svart tyg. Jag tänker på hur alla de där prylarna – och många andra – idag ryms i min smartphone. Men jag kan inte låta bli att också ta med mig en större systemkamera med zoomobjektiv.

Rosa Åkerhielms resa

Rosa använde sig av cykel, tåg, ångbåt och vandring för att göra sin rundtur i Dalarna. Vi kommer i egen bil som vi kör en bra bit uppför fjället innan vi påbörjar vår vandring. Vi har övernattat på vandrarhem i Torgåsa utanför Lima.

Rosa tog tåget till den dåvarande järnvägsstationen i Limedsforsen. Kanske får vi i framtiden på nytt järnväg till Sälenfjällen. Vem vet? Det finns idag intressegrupper som driver frågan.

Sedan cyklade Rosa med sällskap till Lima kyrkby där de tog in hos kronojägaren Olsson. ”Godt logi och god mat.” Själva hade vi fått handla vår pasta med falukorv på Coop i Lima och laga den själva i vandrarhemmets kök kvällen före vår vandring. Men god och riklig frukost hade vi köpt till i vår bokning.

Och medan Rosa och hennes sällskap cyklade två och en halv mil via Transtrands kyrkby och vidare till Väster Långstrand för att där påbörja sin vandring upp på Hemfjället efter att först ha ordnat med kex och smörgåsar hos en handlare Larsson i Transtrand och av misstag fått en fika med kaffe och dopp hos länsmannen i Väster Långstrand samt hittat ytterligare en ”kandidat” som ville bestiga Hemfjället och ordnat med en övernattningsstuga av en gumma som de stötte på och som lånade ut nycklarna till sin stuga, där de ätit mat de hittade i stugan (filbunke, smör och tunnbröd), innan de måste bestiga fjället ”medan solen ännu var uppe.”

Så kör vi bil ganska direkt efter frukosten till stugområdet Hemfjällstangen och parkerar vid områdets spårcentral. Parkeringsplatsen ligger på cirka 720 meters höjd över havet så vi sparar mycket möda genom att köra hit upp. Området kallas på vissa kartor också för Transtrandsfjällen. Rosas vandring började nere i dalen, vid Västerdalälven, på cirka 300 meters höjd. Men i både Rosas och vårt fall bar det sedan av mot ”ljungens, dvärgbjörkarnas, hjortronens och de vida vyernas hem”.

Vår vandring

Vi börjar vår vandring med att fortsätta cirka hundra meter uppför längs bilvägen tills vi kommer till en anslagstavla som är märkt ”Sälenringen” och ”Hemfjällstangen”. Här följer vi en smalare väg ungefär 150 meter norr ut innan spåren delar sig. Nu går vi åt höger och följer skyltningen mot Lindvallen. Stigen som är betydligt smalare här och stenig är väl utmärkt som vinterled med stolpar med ett rött kryss i toppen, så kallade ledkryss. Första delen går igenom granskog. Renlav växer på marken. Lingonriset blommar.  Men glöm inte att ta med myggmedel!

Ganska snart börjar de vackra vyerna skymta mellan träden. Blånande berg långt bort mot horisonten. Efterhand blir träden både färre och lägre och efter två kilometers vandring är vi definitivt uppe på kalfjället. Den här dagen, den 25 juni, lyser solen från en klarblå himmel. Temperaturen ligger någonstans mellan 25 och 30 grader, men vinden friskar på bra. Det är skönt för nu slipper vi mygg och annat flygfä nästan helt och hållet. Men det är tur att vi har tagit med oss mycket vatten att dricka.

Här uppe blommar hjortron och ängsull i riklig mängd och det är betydligt mer lättvandrat än innan. Fin stig och mycket spänger.  De flesta är dessutom i mycket fint skick. Anton, som är 16 år vill att jag fotograferar honom i havet av ängsull. Det gör jag så klart gärna! En gök hörs på avstånd. Västergök är bästergök. Drickapaus. En gulärla piper och gäckar mig i toppen av en gran. Den är svår att fotografera. Är längre bort än den ser ut att vara här på de stora vidderna.  Fortfarande har vi inte mött en enda människa.

Hemfjället är ett långsmalt berg som löper från söder mot norr, parallellt med Västerdalälven. Därför är det inte alls kuperat här uppe. Vi går nästan två kilometer längs samma höjdkurva innan terrängen börjar stiga uppåt igen.

Vackra vyer från toppen

Vi går hela vägen upp på Hemfjällets runda topp innan vi fikar. Nästan precis 900 meter över havet. De andra har hittat några bänkar och ropar efter mig som har hamnat på efterkälken. Jag sjunger, falskt men hyggligt högt, om daggstänkta berg där jag går för mig själv på fjället. Inte för att fjällen är så daggstänkta, precis, i värmen. Torven har till och med börjat spricka upp bitvis. Men gröna som smaragder är de allt, de närmaste. Längre bort är de blå som havet. Mot norr ser vi ett rundat fjäll med snöfläckar på slutningen.

Rosa skrev ”Huru ska jag kunna måla den vy, som mötte oss, … då vi nått kronan på fjället?” Men sedan gör hon ändå ett försök. Österut, därifrån de kommit ser hon ”böljande terrängvågor så långt ögat når”. Norrut ser hon de buckliga fjällen, ”allvarliga som asarnas fäder”. Västerut ”famnar ögat endast disiga toppar; horisonten tandad som en väldig såg. Det är Norges fjällvärld.” Söderut sänker sig landskapet och här anar Rosa att ”kulturen gömmer sig ej långt borta”.

Precis som Rosa har vi kex i packningen. Vi har valt digistive och vi har också köpt med oss renost på tub på Coop i Lima. Det smakar mycket bra här uppe på fjällets topp.  Och vattnet!

Mot Mellanfjällsstugan

Efter en stunds paus är det dags att vandra vidare. Nu viker vi av mot sydväst, mot Hemfjällsstugan. Nu är spången tre plankor bred och ser helt nybyggd ut. Det är mycket lättvandrat. Har möter vi två andra vandrare. Jag får då veta att de andra tre sett ytterligare två vandrare där vi fikade, innan jag kom fram. Det är samtliga andra människor vi ser på hela vandringen. Fyra stycken på fyra timmar och tolv kilometer! Väl framme vid Hemfjällsstugan konstaterar vi det jag redan anat, trots vad som står på Google; stugan är stängd till nästa vintersäsong. För det här är först och främst vinterturismtrakter numera. Vasalopppets start och många stockholmsnära skidbackar. Tyvärr är även dasset igenbommat.

Först vid Mellanfjällstugan hittar vi ett öppet dass. Här är även själva stugan öppen för den som vill krypa in inomhus och fika sin medhavda matsäck, en dag med sämre väder.

Sista biten

Nu går vandringen växelvis genom skog och över myrmark. På stig och spång. Jag fotograferar blommor. Skogsstjärna, tjärblomster och hönsbärsblommor. Mer hjortronblommor och ängsull. Och en sort jag inte vet namnet på. Flera fjärilar fladdrar förbi. Jag försöker fånga dem på bild. Det går sådär. Myror på spången är lättare att fotografera. Vi passerar också några porlande bäckar här. Och göken gal fortfarande i väster.

När vi kommer tillbaka till bilen är vi trötta, men nöjda över ett gott dagsverke och många vackra vyer.

Har du appen Viewranger kan du följa den rutt vi vandrade här.

Framtidens resmål

Jag tror att Hemfjället har potential att bli populärt, även för sommarturister. Många har återupptäckt naturen. Att vandra är inne. Och framtidens resor, i en mer långsiktigt hållbar värld, kommer sannolikt oftare att gå till närmare resmål. En vacker fjällvärld, idag nästan helt utan turister, som bara ligger fem timmar i bil från Stockholm (det går nästan att göra en dagsutflykt!) lär rimligen ha framtiden för sig.

Blir det sedan verklighet av planerna att på nytt bygga järnväg till Sälenfjällen kommer framtidens människor kanske att göra precis som Rosa gjorde och beskrev redan 1907; ta tåget och cykeln för att vandra på Hemfjället!

Men redan nu. Många väljer Sälen på vintern och Lapplandsfjällen på sommaren. Vill du undvika den värsta trängseln i fjällen kan du göra tvärt om. Lappland på (vår-) vintern och norra Dalarna på sommaren.