Kategoriarkiv: personligt

Även när det blir fel kan det bli rätt till slut!


Livet är inget smörgåsbord som du väljer ifrån. Eller säg så här. Du kanske väljer nånting när du står där vid bordet. Men när du sitter med tallriken och äter visar det sig vara nåt annat som är där än det du trodde att du plockat åt dig. Kanske något som du absolut inte ville ha. Men som visar sig ändå smaka bra. 

Livet kan vara ganska ironiskt. Låt mig ta mitt karriärval som exempel. Efter gymnasiet visste jag inte riktigt vad jag ville bli när jag blev stor. Nåt inom naturvetenskap och/eller teknik, ja. Men redan det är ju ganska brett. Eller politik och samhälle? Jag tog ett sabbatsår. Gjorde en lång tågluff hela september månad med min dåvarande pojkvän. Tror att det var då vi var på Zakynthos bland annat och beställde mat direkt ur grytorna i köken. Så länge sedan är det, att det inte fanns menyer än överallt i den grekiska övärlden än. 80-tal. Jag hade gärna valt att jobba inom resebranschen men hade lite sabbat mina språkstudier genom skolan. Så det kändes ganska hopplöst att ens tänka på. Likaså fotograf trodde jag skulle bli för tufft att slå sig in på. 

Jobbade istället sen lite på ett politiskt ungdomsförbund. En praktikplats som jag fixade själv men som finansierades via arbetsförmedlingen. (Det krävdes viss envishet att få igenom det där.) Det hette ”ungdomslagsplats” och tog slut när jag fyllde 20 år. Därefter jobbade jag ett drygt halvår som dataprogrammerare inom ekonomiadministrativa system. Jag jobbade i Basic på tidiga IBM-datorer med MS-Dos. På min pappas jobb. 

Nånstans på våren skulle jag välja högskola. Nån ingenjörsutbildning kanske? Eller nåt med data? Men då gör du ju bara en massa människor arbetslösa… Eller nåt med miljö? Den första miljöutbildning jag hittade var till miljö- och hälsoskyddsinspektör. Men nån myndighetsperson ville jag inte bli. Sen hittade jag i nån av broschyrerna den där civilingenjörsutbildningen som hade en avslutning som hette ”teknisk miljövård”. Det lät ju toppen! Jag såg framför mig hur jag utifrån min naturvetenskapliga begåvning skulle hjälpa till att lösa den tidens (och dagens)  kanske viktigaste samhällsproblem. Miljöfrågorna. Jag sig framför mig hur jag skulle hjälpa massaindustrin att gå ifrån klorblekning eller bilindustrin att tillverka bilar med lägre utsläpp. Att utbildningen hette ”samhällsbyggnadsteknisk” och illustrerades med ett foto på en snöslunga såg jag som ett ”misstag i arbetet”. Som den optimist jag är tänkte jag att även om det fanns ledtrådar som tydde på annat, som att den andra avslutningen hette ”samhällsplanering”, så måste utbildningen givetvis handla om det jag ville läsa! 

Sagt och gjort. Jag sökte den utbildningen. Sen skulle du ju välja nåt i andra och tredje hand också. Och så vidare. Jag hade redan fallit för högskolan i Luleå. Ny, exotisk och med klassrumsundervisning. Så jag valde alla civilingenjörsutbildningar de hade. Alla utom Väg- och vatten. För vägar och vattenledningar ville jag ju inte jobba med! Tråkig, grå och färdigutvecklad teknik på nåt trist gatukontor. Tänkte jag då.

Och här är jag nu. 18 år har jag jobbat som chef inom vatten och avlopp. Dessförinnan jobbade jag några år just som myndighetsperson inom miljö. Något som jag ju inte heller skulle…

Utbildningen jag gick visade sig främst utbilda civilingenjörer för just kommunernas behov. När jag insåg det någonstans unde vårterminen i ettan gav jag mig ut och tågluffade på egen hand. Ändå kom jag inte på vad jag skulle göra istället. (Men däremot hittade jag min mormor.) Så jag återvände till Luleå. Och klarade tentorna även den läsperioden. Lite mallig för det var jag nog.

Och så hamnade jag då så småningom i VA-branschen efter en kortare sväng i gruvindustrin och en något längre tid på myndighetssidan. Så kan det gå!

Och det har då visat sig att det är en jättespännande bransch att vara i. Full av spännande utmaningar och roliga, trevliga och duktiga människor. 

Även när det blir fel kan det bli rätt till slut. :)

#23 i #blogg100

1 kommentar

Under livet, mitt jobb, personligt, resor, vatten

Vart tog ryggsäcksluffaren i mig vägen? 

Sitter på altanen, njuter av vårsolen, bläddrar och läser i senaste numren av resemagasinet Vagabond. I rabatten blommar både blåsippor och krokus nu. Det är härligt! Läser en krönika och tårarna börjar rinna. 

Krönikan är skriven av Karin Wallén. I tidningen har den rubriken ”family four” och den handlar om hur hon är på tillfälligt besök i det svenska familjelivet på Koh Lanta. Du vet den där ön i Thailand där så många svenskar övervintrar att där finns både svenskt smågodis och svensk skola? Jag skulle gärna tillbringa nån vinter så, men det är inte därför tårarna kommer. Det är istället när jag kommer till slutklämmen där hon sätter sig i en minibuss tillsammans med andra backpackers och känner att hon är hemma igen. Kan jag ens reda ut varför jag börjar gråta där? Jag ska i alla fall göra ett försök. 

Jag var själv en ryggsäcksluffare en gång i världen. 80- och 90-talets tågluffarresor i Europa. En ryggsäcksluff 1994 längs ungefär samma väg som Karin åker i sin krönika. Vi var aldrig på Koh Lanta men väl i Ao Nang och gjorde nån dagsutflykt till Phi Phi-öarna. Vi reste från Bangkok via Malaysia till Singapore och Bali. Några år senare luffade vi runt i Vietnam. Kanske kan Söderhavsresan 2001 också ses som till största delen en backpackerresa. Rest med ryggsäck i bagaget har jag gjort senare också. Bland annat på jordenruntresan 2008-2009. Bilden ovan är från Koh Chang och den gångn. Men boende och resor har blivit allt bekvämare. Fler väskor är också med i bagaget och ryggsäcken är överhuvudtaget med allt mer sällan. 

Jag saknar inte att resa ensam. Det har jag bara gjort någon enstaka gång och det är inget som passar mig. Nej. Jag vill dela upplevelserna med dem jag tycker om. Det är inte heller ryggsäcken jag saknar. Den ligger i källarförrådet och är bara att hämta upp närhelst jag önskar. Nej. Jag tror att det är ryggsäcksluffarna i mig jag saknar. Vart tog hon vägen? Hur kunde hon gå vilse? Jag saknar mig. Jag saknar den jag var. När blev jag gammal, trött och bekväm? Hur gick det till?

Men blåsipporna är vackra. Det är de.  

#12 i #blogg100

12 kommentarer

Under personligt, resor, vår

Jag är glad att jag aldrig ville läsa till journalist

 


Egentligen är det märkligt att jag att jag aldrig funderade på att söka till journalisthögskolan. Jag har nämligen alltid varit intresserad av journalistik. Inte bara av innehållet i det skrivna ordet i sig. Utan även av processen dit. Och förutsättningarna för den processen. Och det var jag redan som mycket ung.

Så här i efterhand känns det som lite av ett mysterium att jag ens valde något annat. Jag borde ha drömt om att bli utrikeskorrespondent eller reseskribent. Eller om att skriva om natur och miljö. Eller varför inte om naturvetenskaplig och teknisk forskning. Eller om politik och samhälle?

Kanske berodde avsaknaden av dessa mediadrömmar på att jag hade mer begåvning för matte och de naturvetenskapliga ämnena? Eller berodde det på att jag inte ville bo i Stockholm där de intressanta journalistjobben fanns? Hur som helst är jag glad att jag inte läste till journalist.

Fotograf däremot vet jag att jag funderade på. Hade gärna velat bli natur- och resefotograf. Men vågade aldrig satsa. Det verkade vara en svår bransch redan då.

Vi är nu med full fart på väg mot ett annat medielandskap som vi inte vet exakt hur det kommer att se ut. ”Alla är journalister”. Det gäller redan. Nästan alla människor rapporterar det de ser, upplever och tänker via sociala medier av olika slag: Facebook, Instagram, Twitter, bloggar… Det gör att värdet på det skrivna ordet sjunker kontinuerligt. Det samma gäller för foton. Jag upplever det som att massor av människor, både utbildade och inte (jag är en av dem), jobbar gratis med att skriva och fotografera på sin fritid bara för att det är roligt och är till och med beredda att betala för att nå ut. Jag betalar till exempel för att slippa reklam i den här bloggen. Här snackar vi minimilöner! Minusinkomster. Att göra buiseness bara på att skriva och fotografera är inte lätt i detta nya landskap.

Därför är jag glad att jag aldrig ville läsa till journalist. För även om jag hade älskat att jobba med att resa, fotografera och skriva så tror jag att det hade blivit nästan orimligt tufft för mig att slå mig fram så att jag hade kunnat försörja mig på det.

Och jag är därför glad och tacksam att det fortfarande finns de som vill vara journalister. Riktiga, utbildade, journalister. Som utsätter sig för den där arbetsmarknaden som verkar så hopplös. Tack för att ni orkar!

7 kommentarer

Under media, personligt, sociala media

Att inte vara som alla andra

 Människan är ett flockdjur. Ett individualistiskt flockdjur. Vi hyllar innovatörer men håller oss alla, oftast med bred marginal, inom de för tillfället rådande normerna. Du måste vara som alla andra för att de andra ska se dig, som den unika individ du är.

Jag har alltid varit annorlunda. Mest extremt var det nog när jag 1997 var nybliven VA-chef i Karlshamns kommun. Jag var yngst, bara 30 år, jag var kvinna, jag var akademiker, jag kom ifrån en annan del av landet. Dessutom bodde jag i lägenhet när ”alla andra” bodde i villa. När kollegorna tittade på ”Fångarna på fortet” och Sportspegeln tittade jag på ”Expedition Robinsson”,  Vänner och Seinfeld. När andra VA-chefer spelade golf på Kanarieöarna åkte jag hellre längre bort och snorklade vid korallrev. Tio år senare tittade kollegorna på ”bonde söker fru” men jag såg knappt på TV längre. Jag läste och skrev bloggar istället. När de pratade om ”fel sida om Mörrumsån” pratade jag om andra sidan jordklotet.

I Kristianstads kommun känner jag mig inte fullt lika avvikande. Lite kuf är jag nog. Men inte lika udda som i Karlshamn.

Under skoltiden var det så att jag var mer avvikande i grundskolan än på gymnasiet och högskolan. Ändå var det just under högskoletiden som jag hade en period då jag vägrade anpassa mig till mode och klädkoder och var riktigt, riktigt udda klädd. Inte sminkade jag mig till vardags heller. Men det var nog mest av lättja. Och lite för miljön. Och inte drack jag alkohol heller. Inte ens kaffe. Morgontrött var och är jag också. Ja, du hör!

Normalt sett funderar jag inte på att jag är annorlunda. När jag har lite mer klarsynta stunder  brukar tänka att jag har onödigt gott självförtroende och självkänsla. Jag går nämligen omkring och inbillar mig att jag duger som jag är. Även om jag är annorlunda. Och jag tycker ändå om att vara en del av olika grupper. Att höra till och i vissa sammanhang till och med vara den som tar täten och drar.

Och de flesta dagarna på året känns det som att det fungerar. Men då och då slår det mig: Visst måste det ändå vara fel att vara annorlunda? Är det en brist i min sociala kompetens som gör att jag inte på alla punkter rättar in mig i ledet och är som alla andra? Ändå. Jag kommer nog alltid att vara sådan. Självständig och lite egen. :)

(Och allt det här skrev jag, även om jag menar varje ord, mest för att jag har den här bilden från ett korallrev på Fiji som passar så bra till temat.)

Hur känner du? Är du också annorlunda?

11 kommentarer

Under livet, personligt

Äntligen kommer jag åt mina gamla bilder!  – Ändå är jag inte nöjd

  
För några veckor sedan köpte jag en extern hårddisk som rymmer 2 TB och som går att komma åt med wi-fi från paddan. Det låter som en dröm men är inte riktigt så bra i verkligheten som det låter. Kul ändå att komma åt de gamla bilderna igen. 

Den externa hårddisken som jag köpte heter WD My Passport Wireless 2TB. Sedan jag började fotografera digitalt, i december 2003 inför första sonens ankomst, har jag samlat på mig nästan en terabyte av foton och videoklipp. Mest är det fotografier. Jag ville ha en lösning som rymmer mer än det jag redan har och det dubbla kändes lagom. Att föra över bilderna från den gamla externa hårddisken till den nya tog en evig tid. Så jag köpte en ny bärbar dator. Som visade sig vara lika långsam som den gamla. Sannolikt beroende på att den nya har opertivsystemet Windows 10 installerat. (Rättelse: Det är nog inte Windows 10 som gör datorn slö ändå. Se kommentarerna.) Trött blir man.

Nu har jag alla de gamla bilderna på den nya datorn (en Acer Aspire ES1-520 15.6″) som alltså redan från start är slö och dessutom allmänt hopplös. Suck. Men de finns också på den nya externa hårddisken. Jag kopplar upp paddan på hårddiskens wi-fi och använder sedan en app som heter My Cloud. Det är lite bökigt att hela tiden växla nätverk mellan hårddiskens wi-fi och det nätverk där jag kommer ut på internet. Men det funkar. Det är också lite bökigt att jag inte kan spara ner bilder direkt från appen till paddan utan måste välja att öppna de bilder jag vill spara i någon annan app först. Men det funkar också. Och det är trist att jag inte kan se alla foton och videoklipp som miniatyrer när jag letar efter en viss bild. Appen orkar bara ladda hem ett fåtal bildminiatyrer. Men det får gå. Sammantaget är funktionaliteten så där. Så nog är jag lite besviken. 

Men kul ändå att äntligen kunna komma åt bilderna direkt från paddan. Idag har jag tittat på bilder från november 2005 då minstingen föddes. Och november 2008 när vi började vår resa jorden runt i Newport Beach i Kalifornien.

 

10 kommentarer

Under appar, barn, fotografi, iPad, personligt, resa med barn, resor

Födelsedag, bokslut över året som gått och framåtblickar

Nyår är en tid för att göra bokslut över det gångna året och för att blicka framåt. Likaså födelsedagar. Jag fyller år den 9 januari. Alltså igår. Så jag får det där i ett svep. Jag tycker att det passar mig ganska bra att få några dagar extra att grunna över allt det där. Jag tycker om att tänka och fundera. Och jag gillar att få en till anledning att fira även sedan trettonhelgen är passerad. 

Förra året firade jag födelsedag i Rio, Brasilien dagen innan vi skulle åka hem. Med den resan inräknad blev det ett år med ovanligt många utlandsresor. Dessutom besökte vi ishotellet på vägen till Björkliden i Lapplandsfjällen i mars. Resan till London och Liverpool vid Valborg blev riktigt lyckad i och med att vi fick se legenden Steven Gerrard göra sitt allra sista hemmamål i en spännande match på Anfield. Bäst gillar jag dock att stå i publiken när de sjunger:

”When you walk through a storm

Hold your head up high

And don’t be afraid of the dark

At the end of the storm

There’s a golden sky

And the sweet silver song of a lark

Walk on through the rain

Though your dreams be tossed and blown

Walk on
Walk on, with hope in your heart

And you’ll never walk alone

You’ll never walk alone”

Jag måste erkänna att det kändes ganska häftigt att Malena Ernman senare sjöng just den låten på Skansen och i SVT nu vid nyår för att hälsa det nya året. För mig ringade det in året som gått väldigt väl. Samtidigt som det ringde in det nya.

På jobbet inträffade nämligen den allra värsta kris jag har varit med om i jobbsammanhang när hundratals människor i tre byar smittades av kranvattnet och blev magsjuka. Där kan man snacka om att gå igenom en storm. Jag skrev ett blogginlägg medan händelsen pågick och jag har länge tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om hur det känns efteråt men ännu har jag inte kommit till den punkten.

Mitt under den händelsen reste jag med familjen till vänner i Spanien som planerat. Det blev nog den mest välbehövliga semester jag haft. Stränderna runt Torrevieja var fina (även om det nästan blev ett drunkningstillbud första dagen) men allra bäst som resmål tyckte jag nog om de andalusiska städerna Granada och Ronda.

Även hösten blev ansträngande på jobbet: min förra chef fick sluta samtidigt som det var mycket att göra med efterarbetet efter sommarens vattenkris, allt annat arbete vi då lagt åt sidan och det som var planerat att göra under hösten samtidigt som vi blev lite kort om folk. Vi är fortfarande inte ikapp.

Höstlovet blev därför också välbehövligt. Vi besökte Cypern och Aten. I slutet av oktober bestämde jag mig för att simma ännu mer regelbundet än innan och inte fuska bort det så ofta som jag gjort innan under året. Hittills har jag hållit det löftet till mig själv och mår också bättre av det. November och december gick i övrigt snabbt och snart var det jul och nyår som firades med familj och vänner. Det hörs ju redan på namnet att Tomtebo, där min pappa bor, är en bra plats att fira jul. Det ligger vid sjön Näknen i Norrköpings kommun och där är för övrigt ännu finare på sommaren.

Och nu är det alltså dags att blicka framåt mot det år som kommer. Jag har börjat planera för årets semester och resor. Men det är långt ifrån landat. Någon form av tågluff i sommar kanske? Men hur många veckor i rad kan jag ha katten på pensionat utan att få dåligt samvete? En vecka på Seychellerna framåt höstkanten kanske? Men hur dyrt blir det? Skidåkningen i Björkliden är inplanerad men alla tågresorna är inte bokade än. Inte skidorna heller. Eller kattpensionatet.

På jobbet hoppas jag att vi om ett år har kommit en bra bit på väg mot säkrare vatten- och avloppsanläggningar i Kristianstads kommun.

Vad gäller mitt fotograferande har jag idag köpt en trådlös extern hårddisk som jag hoppas få stor användning av. Jag hoppas att det ska bli roligare att använda systemkameran mer om jag kommer åt mina bilder lättare. Kanske köper jag mig ett nytt objektiv också. Ett makro. Och så hoppas jag att jag blir färdig till att få mina gamla diabilder digitaliserade.

Utflykter i natur och omgivningar hoppas jag också att det blir fler av.

Om ett år fyller jag 50 år. Då vill jag nog resa iväg någonstans tror jag. Och kanske är det då äntligen dags att bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor.

Tulpanerna på bilden ovan fick jag från mamma i födelsedagspresent. Tack så mycket! För dem och för alla andra födelsedagshälsningar. :) Bilderna nedan är från året som gick.



20160111-063140.jpg




20160111-063258.jpg

6 kommentarer

Under fotografi, livet, mitt jobb, natur, personligt, resa med barn, resor

Jag är inte bitter

  

Jag är inte bitter. Inte än. Och jag vill inte bli bitter. Så. Kanske är det dags att jag lägger ner mina penslar. Häller på terpentin. Nej, inte terpentin, det är ju inte miljövänligt och det var länge sedan jag slutade måla i olja. Men ändå. Börjar om från början. Försöker låta bli. Detta läpparnas gift…

Eller är det i själva verket dags för ett sanningens ord? Säga som det är? Verkligen tala rakt ut?

”Vi lyfter tillsammans.” Det är en bra vision. Det är både sant och inte ett enda dugg bittert. Och. Tänk om det en dag också kan bli sant att vi faktiskt lyfter. Tillsammans. Och inte bara sant att det är en bra vision.

Lämna en kommentar

Under Kristianstad, personligt

Sentimental spaning efter den tid som kommer

”På spaning efter den tid som flytt”, heter det ju, tänker kanske du? Men jag har inte läst den romansvit som heter så. Marcel Proust skrev säkert ett mästerverk, men redan titeln skrämmer bort mig som läsare. Jag är ju sådan att jag istället är på spaning efter den tid som kommer. Dessutom läser jag inga tjocka böcker längre. Men jag kan sakna det. Tror att det är snuttifieringens fel. Borde skärpa mig där.

Om jag inte utbildat mig till miljöingenjör skulle jag kanske ha blivit framtidsforskare istället? Det verkar spännande.

Det som har varit går inte att påverka. Inte heller så mycket nuet. Men framtiden! Det är det ena. Men även de stora skeendena som vi inte kan påverka så mycket, du och jag. De är fantastiskt spännande ändå. Vi vet inte hur det ska gå. Det är det som är så spännande! Med framtiden.

Och jag är framtidsoptimist. Tänker att med tiden blir allt bättre. Somligt blir sämre än tid. Men så blir det bättre igen. Mänskligheten kommer att komma till rätta med krig och elände. Med miljöförstöring och diktaturer. Med patriarkatet och smittsamma sjukdomar. Men ibland blir jag frustrerad över hur långsamt det går. Hur få av de här framgångarna som vi kommer att få njuta under min livstid.

Och ibland blir även jag sentimental.

De senaste veckorna har jag haft en fras malande i huvudet: ” ingenting stannar, ingenting förblir vad det var”. Det är ur en låt av Ulf Lundell. (Det är egentligen min sambo som lyssnar på honom, men jag hör ju också på då, när han lyssnar.)

Dammet som på botten av ett hav. Parken som var framtiden förr. Grävskoporna i en jättelik grav.

Jag kan längta efter att gå ut med de andra nån kväll. Alla andra. Genom alla tider. ”Och ta farväl av en förlorad värld.”

Men ur den kris som kommer av att förutsättningar plötsligt och oväntat, ja obegripligt, har ändrats, kan komma något bra till slut. Men ibland är det svårt att veta säkert om det faktiskt är solen du ser vid horisonten. Eller om det är månen som är på väg upp, och först ska förmörkas, innan dagsljuset ska återvända. Och just idag, denna tidiga måndag morgon, ligger dimman tät igen. Inte mycket ljus tränger igenom skyarna. Och jag tänker då att när det här jordklotet är så fullt av parallella universum som det är: Är jag då säker på att det är just detta universum ska vara mitt?

[Och detta sista stycke är, kan jag berätta för den som eventuellt undrar, för min del och just nu, arbetsrelaterat. Men jag har inte avsikt att utveckla det ytterligare. I alla fall inte just nu.]

20151005-071454.jpg

Lämna en kommentar

Under livet, mitt jobb, personligt

Onödigt

Det där att du inbillar dig att du kan skriva. Nej. Fel av mig. Vi börjar om: Det att jag inbillar mig att jag kan skriva. Och det att jag inbillar mig att jag kan fotografera. Onödigt gott självförtroende kallar jag det.

Onödigt.

Men ibland ser jag klart igenom mig själv. Som nu. Och då är det lite surt. Och beskt. Som den där syrensaften. Men den är i alla fall god. Ändå.

 

3 kommentarer

Under personligt

En helg med gamla kompisar i Göteborg

Så roligt att träffa gamla kompisar igen! Det var verkligen länge sedan senast. Vi träffades i Göteborg där en av mina gamla gymnasiekompisar nu bor. Sanne hade bjudit in oss andra. Tack för det!

Vi fick se Göteborg från sin bästa sida.

Vi åt skaldjur och såg sånt som man ska se i Göteborg: Masthuggskyrkan (på håll), Ostindienfararen, Kopparmärra, Feskekôrka, landshövdingehus, Hagabullen (såg och smakade) och japanska körsbärsträd i blom. Jo, de finns även i Göteborg. :)

Och så skärgården förstås. Men den skrev jag ju om redan igår.

20150420-172137.jpg

20150420-172233.jpg

20150420-172325.jpg

20150420-172939.jpg

20150420-173034.jpg

20150420-173218.jpg

20150420-173301.jpg

2 kommentarer

Under personligt, resor

Samtidigt i Barcelona

När vi har varit i Lappland har våra kompisar varit i Barcelona. Här är några av deras bilder:

7 kommentarer

Under instagram, personligt, resa med barn, resor

Jag tänker köra på 7 goda år i taget

Har aldrig haft nån karriärplan. Eller mål som jag vill uppnå med mitt yrkesliv. Eller. Jo. Om jag ska vara helt ärlig så har jag tre: jag vill utvecklas, jag vill ha roligt och jag vill göra nytta för samhället i stort (typ rädda världen eller så.)

Men jag har aldrig strävat efter en viss position eller ens ett visst yrke. Det gör jag fortfarande inte.

Att jag först blev miljöbyråkrat och sedan chef inom vatten och avlopp var mest av allt en slump.

Som VA-chef i Karlshamn blev jag kvar i 14 år. Så här i efterhand kan jag se att det blev för länge.

När jag läste på högskolan i Luleå tog det 5 år. Jag älskade att studera. Snacka om att utvecklas! Men 5 år kändes ganska lagom. Jag var aldrig sugen på att plugga vidare och doktorera. Grundutbildningen räckte bra för mig.

Inom länsstyrelsevärlden var jag också i ungefär fem år. Först ett knappt år i Gävle. Sedan fyra i Karlskrona. Det var fantastiskt roligt och utvecklande i början men mot slutet hade jag börjat känna mig begränsad av myndighetsrollens fyrkantighet.

Så här i efterhand har jag kommit fram till att det kunde ha räckt med sju år i Karlshamns kommun. De 7 goda åren av utveckling och arbetsglädje. Samhällsnytta gjorde jag nog även de efterföljande sju åren. Men på ett arbetsmässigt personligt plan hade jag stagnerat. På fritiden fortsatte jag dock att utvecklas. Fick mitt andra barn, prioriterade föräldraskapet och jobbade 80%. Började blogga och så småningom även twittra och instagramma. Och inte minst: reste jorden runt tillsammans med familjen i 79 dagar.

Med det i bagaget har jag tänkt att i fortsättningen kör jag på fem till sju goda år på varje arbetsplats. När jag har gjort mina sju år här i Kristianstad om några år så har jag 14 år kvar till pension, om jag lever och får ha hälsan. Det blir två arbetsplatser och uppdrag till.

Undrar vilka de blir? I den delen har jag fortfarande ingen plan…

12 kommentarer

Under mitt jobb, personligt

Jag längtar efter vinter

Det händer något med den som bor i övre Norrland de där åren mellan 20 och 25. När du formas som ung vuxen. Du kan checka ut när du vill. Men en del av ditt hjärta kommer aldrig därifrån.

Och du kommer alltid att längta efter riktig vinter.

Särskilt evighetsgråa dagar från november till mars. Och ännu mer särskilt vita dagar. När snön plötsligt kommer på en hastig visit. Som igår och idag:

IMG_0016-0

Då kommer du att längta. Och när tågtrafiken inte fungerar därför att det landat lite vitt kan du trösta dig med en varm choklad med grädde:

IMG_0017

Och låtsas att du är på fjällsemester:

IMG_0018

Och ändå längta efter den riktiga vintern. Som jag.

6 kommentarer

Under personligt, resor, vinter

Jag skall inte skratta

Lag (JFS 2015:22) om ändring i Jantelagen;

utfärdad januari 2015.

Enligt Jante stads beslut föreskrivs i fråga om Jantelagen att 8 § ska ha följande lydelse.

8 § Du skall inte skratta.

Lagtexten ovan är mitt försök att något litet ta det med humor. Detta att jag i veckan fått veta att jag kan förbättra mig genom att skratta mindre. Eftersom mitt skratt är ”speciellt”.

Den som framförde detta gjorde det inte av elakhet. Tvärtom. Att det handlar om omtanke gör inte saken ett dugg bättre, tyvärr.

Eventuellt handlar det också lite om Jante. I värsta fall inte ens om det. I värsta fall handlar det bara just om att folk faktiskt stör sig på mitt skratt.

Jag har tyckt om att skratta.

Men just nu skrattar jag inte. Inte alls. (Nu är det tårar som bränner i ögonen.)

I grunden har jag en optimistisk och positiv syn på tillvaron. Det tror jag alla ser som till exempel följer mig på Instagram.

http://instagram.com/halloj_inger

Men också jag ser ibland att det finns mycket som inte är bra och som jag inte har makt att förändra.

Humor har varit mitt är och är mångas sätt att hantera en ofullkomlig tillvaro. Det är ett ganska bra sätt skulle jag säga. Att skämta och skratta tillsammans med andra gör att du hämtar energi att fortsätta framåt trots alla hinder.

Just nu vet jag inte om denna överlevnadsstrategi är tillgänglig för mig längre. Det är därför jag är ledsen idag.

Min sambo försöker peppa mig att inte bry mig. Och inte låta mig förändras. Men hur skulle jag kunna låta bli att bry mig om en sådan sak?

20150125-175602.jpg
Inte längre för mig?

Jag är en stark person. Jag ska nog ta mig genom också detta. Men just nu mår jag inte bra.

Jag vill inte ha några telefonsamtal med anledning av det här inlägget. Jag vill inte heller att vi pratar om saken nästa gång vi träffas.

Skriv gärna en kommentar. Men jag vill inte att du skriver att det inte är något fel på mitt skratt – jag kommer ändå inte att våga tro dig.

Jag vill så klart inte heller att du skriver att mitt skratt ÄR speciellt. Tack. Men du får gärna lämna en så kallad styrkekram.

18 kommentarer

Under personligt

Vidare till semifinal! :)

Min Anton och en klasskompis som heter Alice tävlade i kväll i ”vi i femman” för sin klass på Bodetorpsskolan i Radio Blekinge.

Och de vann! Så nu är klassen vidare till semifinal. Totalt är de tre klasser från Karlshamn i semifinal. Varav två från Bodetorpsskolan. Kul.

Vill du höra Anton och Alice tävla så går det bra att lyssna i efterhand.

20150122-203454.jpg

4 kommentarer

Under barn, personligt

Födelsedag i Rio de Janeiro, i poolen och i Parque Lage

20150109-194204.jpg

Idag har jag firat födelsedag i poolen och med en utflykt till Parque Lage. Det var en gång en brasiliansk sockerbaron som lät bygga ett litet palats och anlägga en tropisk trädgård här. Nära den större botaniska trädgården i Rio. Parque Lage är lite som en kolonial djungeldröm med små grottor, ett pytteakvarium, ett torn i imiterad medeltida stil och härlig grönska. Och inte minst: vilda apor som klättrar i träden.

Vi åt lunch på caféet i palatset också. Och tog en liten fika efter promenaden i parken. Café du Lage heter det. Adressen är Rua Jardim Botânico 414. Kan verkligen rekommenderas! :)

20150109-194513.jpg

Kul också att min blogg utsetts till veckans blogg på reseguiden.se!

20150109-194141.jpg

Sist en bild från strandpromenaden vid Ipanema ifrån igår kväll:

20150109-194712.jpg

6 kommentarer

Under personligt, resa med barn, resor

Mitt möte med mormor som skulle ha fyllt 100 år igår

Mormor föddes den 13 oktober 1914. Alltså skulle hon ha fyllt hundra år igår om hon fortfarande hade levt.

När jag växte upp hade jag ingen kontakt med min mormor som jag kan minnas. Vi hade varit på besök hos henne en gång i Danmark när jag var två år. Det finns en bild där hon håller mig i sin famn. Men sedan ingen kontakt.

Bakgrunden var att min mormor hade rymt till Danmark med en yngre man på 1950-talet och lämnat tre av sina barn kvar hos min morfar. Min mamma var tio år när hennes mamma försvann utan förvarning.

När jag var 21 år pluggade jag i Luleå men kände mig osäker på om jag valt rätt utbildning. Jag använde därför ett förlängt påsklov till att tågluffa ensam i Europa och tänka över min framtid. Det ledde inte till något annat än att jag återvände och fortsatte den utbildning jag påbörjat. Utom då att jag också tog upp kontakten med mormor.

Det hade tagit mycket längre tid att ta sig till Ribe från Tyskland än vad jag hade tänkt mig. Flera tågbyten. Och jag anlände vid midnatt. Jag hade inte hennes telefonnummer så jag hade inte kunnat ringa i förväg. Bara hennes och hennes sambos adress nedskriven på en lapp: ”Maria Moberg och Andreas Rasmussen, Favrlundsvej”. Jag visste att adressen låg en bit utanför Danmarks äldsta stad. Det här var 1988 och tre år innan jag första gången hörde talas om internet.

Vad gör man när man anländer till en främmande stad mitt i natten utan kontanter eller betalkort men med oinlösta resecheckar som knappast skulle kunna lösas in förrän nästa dag?

Jag fick hjälp av en vänlig dansk som nog såg att jag såg förvirrad ut. Han hjälpte mig att hitta telefonautomat, och telefonnumret i telefonkatalogen som inte var lätt att hitta i då den hade annat upplägg än de svenska.

Så ringde jag mormor. Som så klart blev lite chockad. Grannen som var på besök skjutsade mormor in till Ribe.

Jag satt på trappan till järnvägsstationen och väntade.

När bilen stannade och en äldre dam klev ur förstod jag direkt att det var hon. Det gick liksom inte att ta miste på. Jag har mina kinder från henne. Och dubbelhakorna också. :)) Jag kunde också se likheterna mellan henne och min mamma och en av mina mostrar.

Mormor och jag föll i varandras armar och grät och skrattade.

Det är ett möte jag aldrig kommer att glömma. Och aldrig heller ångra. Jag besökte henne ytterligare några gånger. Bland annat var jag med både på hennes 80års- och 90års-kalas. Och numera håller jag kontakten med flera av mina danska släktingar via Facebook. Så nog har jag glädje än idag av att jag tog initiativ till det där mötet.

14 kommentarer

Under personligt, resor

Mitt Karlshamn enligt Instagram

Du har väl inte missat kartan i Instagram? Där du kan se dina bilder utifrån var du har postat dem. Förutsatt att du haft ”lägg till på fotokarta” aktiverat när du lagt upp bilden.

Här har jag valt att fokusera på mina bilder från Karlshamn:

20140907-215344.jpg

Som framgår av bilden postar jag många bilder från de centrala delarna av Karlshamn. Inte så underligt med tanke på att vi bor här. Den här bilden är fotograferad snett över torget mot sparbankshuset:

View this post on Instagram

#Himlen. / #Sky. #foto

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

Näst flest bilder är från östra piren. Inte så underligt det heller. Ett favoritstråk för kvällspromenader:

View this post on Instagram

#karlshamn

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

Sen är där ganska många bilder som jag postat från stationsområdet också. Inte heller det så förvånansvärt eftersom jag pendlar med tåg:

View this post on Instagram

"Ogräs" i landets färger.

A post shared by Inger Hansson (@halloj_inger) on

Därnäst postar jag hyggligt många bilder från Vägga strandpromenad. Ett fint promenadstråk där jag faktiskt borde gå ännu oftare. Så att promenaderna blir både lite längre och lite vackrare:

Använder du också kartfunktionen i Instagram?

6 kommentarer

Under instagram, Karlshamn, personligt

Hur skulle du ha gjort?

Jag sitter på tåget på väg hem från jobbet. Vi har idag haft, och har nog delvis fortfarande, problem med lukt från avloppet i delar av Kristianstads kommun. Vi har flera mätare nere i avloppet som mäter halten av den illaluktande gasen. En av dessa visar fortfarande på så pass förhöjda värden att det däromkring kan vara kvarstående luktproblem. Även om värdena även i den punkten går ner nu ikväll kommer vi redan imorgon att behöva fortsätta utreda varför den obehagliga lukten uppkom på det sätt den gjorde i natt. Och vad vi kan göra för att undvika att det upprepas.

Jag känner mig inte nöjd förrän vi löst de här problemen, som pågått sedan flera år innan jag började jobba i kommunen, för gott.

När jag nu åker hem med tåget känner jag att det skönaste att göra när jag kommer hem vore att sätta mig ner i en fåtölj och göra ingenting. Kanske slösurfa på telefonen.

Men igår kväll cyklade jag och min sambo till Sternö Sandvik och jag ångrade då att jag inte tagit med badkläder. Jag fick nöja mig med att plaska med fötterna i vattnet. ”I morgon ska jag också cykla hit och då ska jag ta med bikini och handduk på pakethållaren”, sa jag då.

20140814-170346.jpg

Kanske borde jag ta mig i kragen och göra som jag tänkte då? Kanske samlar jag mer kraft med en cykeltur och ett kvällsdopp än om jag sitter i fåtöljen? Vad tror du? Hur gör du när du behöver samla kraft?

8 kommentarer

Under Karlshamn, Kristianstad, miljö, mitt jobb, natur, personligt, vatten

Ett riktigt smultronställe

I Näkna, vid sjön Näknen i Östergötland bor min pappa och hans sambo. Mina pojkar har varit här utan oss föräldrar i närmare två veckor medan vi har varit hemma och jobbat. Nu är vi också här. Skönt att vara tillsammans igen. Och den här platsen är ett smultronställe för oss alla. Tror att jag har skrivit om den tidigare år också när fototriss haft ”smultronställen” som sommartema.

20140713-113223.jpg

20140713-113634.jpg

20140713-113657.jpg

10 kommentarer

Under barn, fotografi, fototriss, personligt