Pandemi och klimatförändringar. Två kriser som har en sak gemensamt: reseskammandet. Människor som dristar sig till att resa för sitt eget höga nöjes skull ska skämmas. Är det en tillfällighet att det blivit så, är det väl motiverat eller finns det kanske helt andra bakomliggande drivkrafter? Tillåt mig att tänka högt här en stund…
Härom veckan. Aftonbladet lägger ut en länk till en artikel som berättar att det mesta är uppbokat i fjällen under sportlovet. Artikeln får snabbt mängder av kommentarer av det här slaget:
”Det kommer ju inte direkt som en chock att folk tror och tycker det är okej och smittsäkert att åka till fjälls!😷🤬🥺 Ja, man kan lika gärna bli smittad i en livsmedelsbutik, men handla mat måste man!! Men åka till fjälls MÅSTE MAN INTE🤯🤬 Sen om det kommer flera tusen turister från olika delar av landet, tror ni egoistiska människor som väljer att åka att ni verkligen klarar av att hålla er distanserad från allt och alla??? Nä, folk kommer festa, folk kommer gå i affärer, folk kommer gå in på mackar och folk kommer göra dumma saker😩🥺 Det har vi ju återigen och återigen sett under hela pandemin!! Och sen skylla på att det är värre att gå in i en matbutik bara för att rättfärdiga resan till fjällen är ju rent ut sagt patetiskt😡🤬 Trodde verkligen inte att de bodde så många korkskallar i det här landet, men ack så fel jag hade😢😢”
Jag har ju också tidigare skrivit om regiondirektören i Skåne som vädjade till invånarna om att inte åka till vare sig Alperna eller fjällen på sportlovet i år.
Samtidigt, tänker jag, är det ju så att när man åker skidor så är man ute i friska luften och får motion. Det kan ju vara bra för folkhälsan också.
Och de som då bor i stuga och ordnar sin egen mat (även på resorna till och från fjällen) behöver nog inte – förutsatt att liftköerna är vettigt organiserade – ta några större smittrisker än de gjort om de stannat hemma. Och detta är också vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar fjällresenärerna att göra.
För jag tänker att i själva backarna är avstånden till andra i regel stora. Jag har för övrigt i sociala medier sett exempel på både väldigt välordnade liftköer (Åre) och sådana som ser ut som rena smitthärdarna (Romme).
Sedan är ju i och för sig frågan hur många som verkligen avstår ifrån att ta den där värmande koppen med choklad, bara därför att det är trängsel i värmestugan, när sedan vintervinden nyper i kinderna…
Jag tror nog, trots allt, att det är svårt att resa till fjällen – eller överhuvudtaget- utan att alls öka risken för smittspridning. Och det är en av anledningarna till att vi själva avstår skidresa i år. (Den andra är att jag ogillar stressen över att ha en resa bokad som jag inte vet om den sedan ändå ska behöva ställas in.)
Samtidigt ser jag en tendens till att vissa vill förklara nästan all smittspridning med just semesterresor – och kanske särskilt då de som går till utlandet – och så är det ju inte alls i verkligheten. De allra flesta smittas i hemmet eller på jobbet. Och de riskerna går ju så klart inte att få bort helt. Men de två viktigaste åtgärderna för att hålla smittspridningen nere är sannolikt att så många som möjligt jobbar hemifrån och att alla undviker att gå på fester.
Ändå. Inget tycks väcka så mycket vrede i pandemitider som just resor.
Och samma sak med klimatkrisen. Att flyga bidrar så klart till problemet. Men även om vi stannar på marken för resten av våra liv så löser inte det inte klimatfrågan. Det viktigaste med flygandet är att det inte fortsätter att öka som det gjort tidigare. Och så klart är det bara bra om flygandet istället kan minska. Och på sikt måste det nog det.
Men, tyvärr. Vi ser det på utsläppen under pandemin. Att det inte hjälper så mycket att vi inte flyger. Utsläppen är nästan precis lika höga ändå. Det är väldigt mycket mer än bara flygandet som vi måste ändra på om klimatkrisen ska kunna hejdas. Väldigt. Mycket. Mer.
Trots det. Det är ständigt flyget som ifrågasätts. Och nästan enbart flyget. (Lite om kött också, men sedan är det flyget igen.) Och framförallt är det då nöjesresor som ifrågasätts.
Och alla som flyger bara därför att de tycker att det är underbart att få komma ut och se och uppleva världen ska då skämmas.
(Förra året tog vi tåget till Dolomiterna i Italien. Det hjälpte nu inte så mycket. Istället kom en pandemi och flåsade oss i nacken. Men vi klarade oss ifrån att få med oss någon smitta att sprida vidare.)
En sak återkommer hela tiden. Att många anser att det är ONÖDIGT att resa.
Som om det vore det enda vi gör i våra liv som inte motiveras enbart utifrån vår dagliga överlevnads skull!?
Att undvika resor är nog bra för att minska smittspridningen i pandemin. Att undvika flygresor är nog bra för att minska vår klimatpåverkan. Men inte i något av fallen är detta den enda och helt avgörande faktorn. Inte ens i närheten.
Är det bara jag som anar ett mönster här?
Och som undrar vad allt det här rese-skammandet handlar om – egentligen?
Läs vidare: Här presenterar jag fyra teorier om vad det kan handla om.
Halloj världen! 
Skam, är detta något nytt typiskt svenskt? Så konstigt för mig. Har nog varit borta från Sverige för lång tid för att förstå detta med att skambelägga människor, känns som medeltiden. Att ta ansvar och visa hänsyn och tänka till är positivt, men detta med skam är heltokigt för mig. Ska nog inte lägga mig i debatten, för jag hänger inte längre med i den svenska mentaliteten.
Nej, men visst är det märkligt!? Fattar inte heller…
Ja du Inger, detta var ett intressant inlägg!
Du skriver om skam och det är nog precis som Lena skriver, typiskt svenskt! Kanske skulle man även kalla det avundsjuka, för visst ligger det nära till hands att beskärma sig över de som reser och ta pandemin som förevändning. Flygskam hade ju myntats redan före pandemin och visst var det lätt att svara nej på frågan om någon resa var planerad…när vederbörande aldrig varit ute och rest.
Att tycka illa om att resa, att belägga de som reser med skam…det är inget annat en ren och skär kunglig svensk avundsjuka.
Jag har funderat mycket på om det är just avundsjuka som det egentligen handlar om. Och jag tror då inte att det bara handlar om avundsjuka från dem som inte har råd – det är ju en avundsjuka som jag faktiskt kan förstå och sympatisera med – utan även från de som skulle haft råd om de bara inte gjort andra prioriteringar…
Men, jag måste bara fråga dig och även mig själv? Vem är avundsjuk och vem har inte råd?
En intressant aspekt är förstås att allt, eller i alla fall nästan allt är en prioriteringsfråga…även vad beträffar ”de som inte har råd att resa”.
Jag kan bara tala för mig själv…som tur är…och jag måste återknyta till frågan om prioritering.
Idag har jag råd, jag kan göra alla resor som jag vill göra, eller rättare sagt kunde…innan c. Men, jag har rest hela mitt liv och det har varit ett behov, en nödvändighet, även när jag var ung och fattig. Jag prioriterade bort allt annat, fina kläder, smink, yta rent allmänt…och jag reste. Jag bodde i grottor, jag sov på flyg, tåg, i bilar…ja, You name It…jag gjorde vad som helst för att komma ut.
Jag är inte bäst, jag är inget världssamvete…men jag har levt och rest i 65 år, eller i alla fall 60 och det har inte varit lyx och ”Allinclusive”…det har varit en nödvändighet och det har berikat, i alla fal mitt liv.
Du Inger, man kan vara snäll och så kan man vara ärlig och ifrågasättande.
Varför avundsjuka och varför skam?
Jag har också alltid prioriterat att resa även när jag haft ont om pengar. Men så klart finns det de som verkligen inte har råd. Men det är just det jag menar – att i de flesta fall handlar det istället om just prioriteringar. Och jag har alltså funderat en hel del på om de som prioriterat bort sitt eget resande ändå är avundsjuka på oss som inte gjort det. Jag vet inte. Men ibland kan det verka så…
Åh nej – var så glad att du skulle berätta vad det faktiskt handlar om, skammandet. För jag undrar också! Har tänkt i samma banor som du. När blev resor = det mest egoistiska någon kan göra? När ”älskar att resa” gick från något som berättade om en nyfiken människa, ett intresse för de som vill, till något rent egoistiskt?
Intressant inlägg. Ta din teori kring svaret i uppföljande inlägg! :)
Ja, jag lär nog återkomma i detta ämne. Och jag är som du förundrad över hur snabbt resande förvandlades från något du gör för att du är nyfiken på och vill lära dig förstå omvärlden till något som du gör för att förstöra för andra…
Jag kanske har pluggat för hårt och läst för mycket idag. Men när jag nu liksom förväntar mig att du ska ge mig svaret, så vill du att jag ska tänka ut det själv? Uppfattar jag dig korrekt? :-)
Precis så. :) Jag har mina funderingar. Men jag är väldigt nyfiken på vad ni andra tror. För mig är detta väldigt mycket av ett mysterium.
Jag tror kanske att reseskammandet vad gäller klimatet och pandemin har lite olika orsaker ändå. Nu skammas ju allt, att gå i affärer, att träffa folk etc, inte bara resor. Och har mest troligt ett ursprung ur att folk själva avbokat eller låtit bli att boka för ”allas skull” och då blir man i sin ensamhet och tråkighet hatisk av att se att andra ”unnar sig”.
Det är ju intressant också hur alla anser att just de ligger på exakt rätt nivå i social distansering och alla andra gör fel och är egoistiska. En typisk pandemikommentar är ju:
– Vi var på XX Köpcentrum igår, första gången på månader för vi bara måste köpa nya skor till Y. Och gud vad mycket folk det var, folk är inte kloka! Utan att reflektera över att man själv också var del av ”mycket folk”. För att för egen del vet man ju om resonemanget som ligger bakom.
Att förfasa sig över andra val är väl inget nytt, det har folk alltid gjort ”på kammaren”. Skillnaden nu är att man fritt kan kasta sig över andra okända människor via sociala medier.
Väldigt sant. Och mycket av det där gäller även för flygskammandet, i och för sig. Att det är de som själva avstår ifrån att flyga som anser att de lagt sig på rätt nivå och då ska alla andra göra lika. Kanske är det just något i detta med att medvetet avstå ifrån saker för andras / allas skull som triggar detta. (Jag får fundera vidare).