Jag har sett var alla vägar tar slut – om en roadtrip till Haukland och Å i Lofoten

Vi hyrde bil och körde från Narvik till Hauklandstranden där vi hyrt hus och dagen efter vidare mot Å i Lofoten som måste vara den plats på jorden ”där alla vägar tar slut”.

Men resan började på sätt och vis redan 1990. Jag var tjugo och några år gammal. Vi rundade Sverige i Norge. Från Narvik och upp. I en vit Saab V4. Alla sa efteråt: var ni på Lofoten? Men vi hade aldrig tid då, att se var vägen tar slut. Eller tog oss aldrig tid. Vi bodde trots allt fem år i Luleå. Och den hette inte ens E10 då, vägen som går från Lule med å till Å med bara Å.

Hyra bil
Men åren går och en dag finns det tid. Vi har åkt tåg från Blekinge, där vi nu bor, tillsammans med våra två barn, via Norrköping, Stockholm, Abisko och Björkliden. Sedan lämnat Narvik i en Kia, en hyrbil. Det går nämligen bra att hyra bil i Narvik som vi gjorde och sedan lämna bilen på Evenes flygplats. Eftersom jag ville lämna bilen just där var det en smidig lösning som inte blev dyrare för oss än om vi hyrt bil i Kiruna och lämnat den bilen just på Narviks flygplats. Hade vi däremot velat resa hem via Kiruna också skulle det ha varit billigare om vi både hämtat och lämnat bilen där – trots fler mil och dagar. Värt att tänka på för den som planerar en resa i hyrbil till Lofoten. Norge är väldigt mycket dyrare än Sverige.

Mot Lofoten
Från Narvik är det 19 mil till Raftsundbrua (Raftsundsbron) som är gränsen mot själva Lofoten längs Kong Olavs vei (Kung Olavs väg), som E10:an också kallas här på den norska sidan. Redan innan du är där är landskapet vackert och vyerna hänförande. Det finns ingen magisk gräns i naturen som gör vyerna vackrare på Lofoten än i trakterna runt omkring. Stora delar av Norge är lika fantastiskt vackert. Så också här runt Narvik på väg mot Lofoten. Vi har tur med vädret och har strålande solsken – och det gör sitt till!

Få och felplacerade rastplatser
Lofoten har varit ett relativt stort internationellt resmål allt sedan 1980-talet eller så. Därför tycker jag att det är märkligt att det längs vägen finns så få rastplatser och andra ställen att parkera bilen. De som finns är dessutom ofta placerade i en buske utan vyer mot det vackra landskapet. Obegripligt. Jag begär och får ändå ett och annat fotostopp längs vägen. Ibland får jag traska en bit för att få fatt i en vy. Trots fantastiska vyer nästan överallt längs vägen. Jag fotograferar och filmar därför en del direkt från bilen också. Men Norge! Så här kan ni inte ha det. Inte om ni vill kunna locka ännu fler turister. Som det nu är stannar många här och där längs vägen, men ofta står det redan en eller två bilar på de få platserna. Fler rast- och fotoplatser behövs. Självklart i de vackraste lägena. Hur svårt kan det vara?

Samisk restaurang
Ungefär en halvtimme innan du är ute på själva Lofoten ligger ett samiskt café, restaurang och hotell som heter Boazovazzi och som finns i ett hus som är målat i glada färger. När vi kommer hit har vi spanat efter någonstans att äta ett tag. Restauranger finns det inte heller så många. Så vi stannar så klart här och äter. Jag och Anders delar på dels en macka med älgkött och dels en pannkaka med grädde och hjortron. Det smakar mycket bra. Vi sitter ute på baksidan där vi har utsikt mot en kåta i förgrunden och en sjö och fjäll i bakgrunden. Stället är så klart tillrättalagt för oss turister men jag gillar det ändå. För den som vill finns det också möjlighet att köpa samiskt konsthantverk. Och fungerande wi-fi har de också.

Haukland
Till Haukland är det ytterligare en bit. Hela resan tar 4,5 timme effektiv körtid och lägg därtill valfri tid för olika stopp längs vägen. Hauklandstranda, som den heter på norska, är delad i två. Längs den första delen står långliggande husvagnar uppställda på privata, inhägnade gräsplättar. Här finns utöver det inga bra parkeringsmöjligheter. Men kör vidare en kort bit på vägen som går mot Uttakleiv och precis innan tunneln kommer du till själva byn Haukland, som inte är stor, och den andra delen av stranden med turkost vatten. Och här är parkeringsmöjligheterna betydligt bättre. Stora skyltar berättar att camping är förbjuden. Men möjligen gäller det bara själva sandstranden. För på parkeringen står många husbilar och på gräset hitom sandstranden står minst lika många tält. Camparna sitter i små grupper vid sina tält. Flera har tänt små lägereldar.

Haukland Beach House
Vi slipper campa. Jag har hyrt en liten stuga som heter Haukland Beach House och som ligger en liten bit från själva stranden, inne i byn. Eller by och by, det är några hus bara. Huset vi hyr är i två våningar med ett sovrum, tvättstuga och toalett med dusch på bottengången samt kök, vardagsrum och ett sovrum på övervåningen. Köket är utrustat med både riktig spis, med vanlig ugn, mikrovågsugn och diskmaskin. Där finns också en brödrost. Andra gäster har lämnat efter sig salt och kryddor så det är lite överflödigt att vi också köpt det med oss. Men det visste vi ju inte i förväg. Vi har stannat i Svolvaer och handlat. Kryddblandningen jag tog ur högen gör i och för sig att pastasåsen smakar mycket gott.

Caféet i Haukland
Husägarna driver också ett litet café med konstutställning och försäljning. Det ligger i en nedlagd kraftstation. Det finns en gångstig dit direkt från stranden. En av ytterväggarna täcks av två barnporträtt. Andra verk av samma konstnär finns till försäljningsingenjör i kraftstationen. Jag och Anders fikar där en dag. Betalar stughyran också. Och jag köper ett par örhängen. De föreställer ett par snäckor är gjorda i porslin av en konstnär i närheten som ägarinnan känner. Jag frågar vilken metall de är gjorda av. Vill inte gärna använda örhängen med nickel i. Hon ringer upp konstnären och får bekräftat att det är silver. Så då köper vi dem. Vi pratar om lite allt möjligt. Bland annat om den ökande turismen och sociala medier. Kvinnan som är född och uppvuxen på Lofoten berättar att Reinebrinken har blivit ”the place to be” på Lofoten tack vare bilder på sociala medier. Utsikten ska vara fantastisk. Men stigen upp har blivit så söndertrampad att det rent av blivit farligt att gå upp där.




Uttakleiv
Vid Haukland börjar en vägtunnel som leder till Uttakleiv. Tunneln har bara ett körfält men här och var finns mötesplatser för mötande trafik. Uttakleivs strand är lika vackert som den i Haukland, men på ett annat sätt, och dessutom kan du se solen gå ner i havet här om du har tur med vädret. Det är också möjligt att promenera runt berget, längs havet, mellan Haukland och Uttakleiv, på den gamla grusvägen. Då kan du också, hela vägen, höra fårens bjällror och se dem beta på sluttningarna. I Haukland är det ett staket mellan fåren och stranden men vid Uttakleiv kommer djuren ännu närmare vattnet.

Tråkiga Leknes
En dag åker vi in till Leknes för att äta lunch och handla. Leknes är en ganska tråkig by och är inte mycket att se. Egentligen. Men maten på Johnsens fiskerestaurang smakar bra. När jag ätit min fisksoppa kollar jag väderprognoserna i telefonen. Det ser ut att bli hyggligt väder resten av dagen men sämre väder nästa dag. Därför föreslår jag att vi direkt efter lunchen kör vidare mot Å vilket jag får med de andra på. Handla kan vi göra på Coop i Reine på vägen tillbaka.

Vägen mot Å
Så vi kör vidare på E10 och passerar de vackraste vyer som vi ser på hela Lofoten. Särskilt i Reine är det otroligt vackert. Även om det har börjat mulna på lite nu. Vattenytan på fjorden ligger stilla och bergen är dramatiska. De små röda och gula fiskebodarna på pelare, som kallas rorbuer, speglar sig i vattnet. Jag bestämmer mig för att stanna här och fotografera när vi handlat kvällsmat och mer mjölk på tillbakavägen.



Där alla vägar tar slut
Så passerar vi Å, som är den sista byn längs vägen. Den är också fin, men inte riktigt lika hänförande som Reine. Men vägen, som blivit smalare efter hand, fortsätter genom en tunnel till. Men sedan är det tvärstopp. Vägen avslutas med en stor parkeringsplats. Från parkeringsplatsen leder en asfalterad gångväg vidare. Vi promenerar ut på den. Men så tar den plötsligt också slut mitt uppe på berghällen. Och det är då jag kommer att tänka på textraden ”för jag vill se var alla vägar tar slut” i en låt av Peter Le Marc. ”Å, låt mig höra den en sista gång, spela hennes älsklingssång.” Och vi vandrar vidare ut på berghällarna. Hav och båtar. Öar på avstånd. Ännu längre ut. Sjöfågel som häckar. Hjortron. Och några bär som jag tror kan vara tranbär. Berghällar. Motljus. Och jag tänker ”Nu har jag sett var alla vägar tar slut!”


Avslutningsvis
Du kan också se den här berättelsen i form av en roadmovie på Youtube. Jag har tidigare länkat till en längre version. Men jag har också gjort en kortare på en minut som jag också lagt ut på den här bloggens sida på Facebook där den har setts av över 2 000 personer:

3 kommentarer

Filed under resor

3 responses to “Jag har sett var alla vägar tar slut – om en roadtrip till Haukland och Å i Lofoten

  1. Jag

    Verkar ha varit en väldigt trevligt roadtrip med otroligt vackra vyer och många fina bilder i bagaget. Trist att det ska vara så svårt att fota längs vägen, men det är väl en oflirt med turisterna.

    • Ja, oflirt. Eller kanske oförmåga att se det utifrån den besökandes perspektiv. De har sina vyer omkring sig dagligen. Behöver inte fotografera. Men vi som bara är på besök vill ju helst fånga varje berg och fjord på bild…

  2. Pingback: Snabbrepris: sommaren 2017 | Halloj världen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s