– Krönika –
De gågna helgerna har jag tänkt en hel del på alla lösa trådar som liksom inte riktigt vill bli till färdiga blogginlägg.
Jag har mängder av opublicerade utkast liggande här på bloggen, varav de flesta inte är mycket mer än en rubrik. Men de tankar som kommit så långt som till ett utkast är bara en bråkdel av alla lösa trådar.
Varje år, när det är dags att plocka in granen, behöver vi göra ett utrymme för den i vardagsrummet. Mellan soffan och fotöljen har vi ett litet bord, kanske 70 gånger 70 cm stort (litet), fullproppat med gamla exemplar av resemagasinet Vagabond i två våningar. Och så ett antal böcker. Vad heter förresten ”coffe table book” på svenska?
I alla fall. De där böckerna har i de flesta fall någon koppling till resor. Och så låg där en bunt mer traditionella böcker som jag läst under året. Och som jag låtit bli liggandes med någon slags tanke om att jag borde skriva något om dem.
Det där bordet behöver jag alltså flytta på när granen ska in. Och då passar jag på att rensa ut de äldsta tidningarna och flytta in några av böckerna i bokhyllorna.
Det var när jag höll på med det där i år som de här tankarna om alla lösa trådar började ta form. Och sedan har jag tänkt på det flera gånger under helgerna. Det kan till exempel handla om det där omslaget på senaste numret av Vagabond som liksom ser så otroligt photoshoppat ut att jag börjar undra om den där staden ens finns på riktigt? Eller alla nummer med ”årets resmål” från 2015 till 2020 som jag samlat i en hög (där 2018 saknas av okänd anledning) för att göra något intressant av.
Och så böckerna då. En handlar om världens underverk. Jag skulle ju skriva en hel serie om världsdelarnas bästa underverk, men kom visst inte längre än till Afrika? Där finns många fler böcker som ger mig inspiration att vilja skriva något som till exempel Svenska Turistföreningens ”tidernas resa” och boken om länder som försvunnit.
Och så böckerna jag läst under året och kännt att jag ville skriva något om. Jag har till exempel läst Michelle Obamas självbiografi i år, till stor del på resa. Jätteintressant bok – så klart. Tore Janssons Språken före historien var ganska svindlande och borde vara värd ett eget inlägg. Sapiens och Homo Deus av Yuval Noah Harri, Sent på jorden av Björn Wiman, men Sidenvägarna av Peter Frankopan hann jag bara påbörja innan det stod klart att det inte blev någon resa till Uzbekistan för oss i år. Tänka snabbt och långsamt av Daniel Khaneman. Också svindlande. Den skönlitterära men verklighetsbaserade Tatueraren i Auschwitz. Och just nu läser jag fyra ytterligare böcker parallellt. Kvinna i dimmornas land av Farley Mowat, Att skapa effektiva team av Susan Wheelan, en fotobok om Vatten med foton av Mattias Klum och texter av Anna Froster och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. De sista två har jag knappt ens börjat läsa. Bara något kapitel vardera.
Jag är ingen bokslukare utan läser långsamt och blir verkligen uppfylld av det jag läser. Det väcker så många tankar och många av dessa skulle jag vilja få ur mig. Men det är så svårt!
Två andra böcker jag läst under året har i alla fall genererat egna blogginlägg. Någon slags referat. Ett om kejsar Augustus och ett om Roslings tio knep för att förstå världen. Men annars! Jag skulle vilja göra så mycket mer av det jag läst och läser. För att inte tala om allt annat jag snubblar över; nyheter, blogginlägg, någon enstaka film som jag ser eller ett samtal vid fikabordet på jobbet eller vid köksbordet här hemma. Diskussioner i Facebookgrupper. Så många lösa trådar!
Men så tänker jag att när jag skriver så hämtar jag en tråd här och en tråd där. Eftersom jag skriver mest om resor så blir det så klart mest sådana intryck som jag hämtat på olika resmål ute i världen, men också sådant jag googlat mig till. Men nog är det också så att jag hittar olika gamla trådar från resemagasin, böcker, filmer och samtal, än här och än där när jag skriver. Och nog ligger där många lösa trådar och skrotar, som orediga nystan i huvudet. Men då och då plockar jag upp en i taget, när den passar in i ett sammanhang. Och så vävs de gamla trådarna in i en ny väv.
Och jag tänker att jag nog borde stressa mindre över alla blogginlägg som inte blivit skriva och glädjas mer över dem som faktiskt kommit på pränt. Det har ju blivit några stycken genom åren.
Och där någonstans har några lösa trådar vävts klart för den här gången.
Uppdatering: Gunilla som skriver på bloggen 4000 mil har tagit reda på att staden på Vagabonds senaste omslag visst finns på riktigt och heter Atrani. Själv tyckte jag att staden på bilden såg målad ut och liknade den påhittade staden Porto Corsa, känd från Disneys ”Bilar”. Skönt att jag hade fel, kan jag tycka.
Halloj världen! 
Du läser som jag, flera böcker långsamt. Även jag har massor av rubriker och lösa trådar och det du skriver om böcker m.m. är precis det jag var inne på som ytterligare anledning till en mindre nischad blogg. Det finns så många artiklar att kommentera och böcker att recensera som inte har ett dugg med UK att göra.
Eller hur! Min blogg var tänkt som renodlad reseblogg när jag började skriva 2007, men blev sedan bredare för att nu ha smalnat av mer mot resorna igen. Fördelen med att skriva mer nischat är att det är lättare att få läsare i och med att nischade bloggar tycks gynnas av Googles algoritmer. Och förmodligen underlättar det även för regelbundna läsare att känna igen sig. Nackdelen är just det du skriver. Jag har valt att ha ett namn på min blogg som öppnar upp för lite av varje samtidigt som jag ändå försöker hålla någon slags linje. :)
Du är inte ensam om dessa lösa trådar eller tankar om ett inlägg, skulle gissa att de flesta som bloggar känner igen sig. Har sett inlägg där folk visar bilder ”som blir över” som de bara måste visa, kanske ett sätt att känna sig befriad från de där trådarna som trasslar i hjärnkontoret. Att få ihop trådarna till en väv, som du skickligt har gjort här, måste vara tillfredställande, även om vissa trådar kanske användes på ett helt annat sätt än det först var tänkt. Åtminstone känner jag så.
Soffbordsbok heter det på svenska och där kan man spinna på tråden om alla engelska och ofta ganska otympliga uttryck som vi plockar in i språket utan att tänka oss för. Såg i dag att någon i DN använde formen influerare istf influencer, mera sånt!
Oj ja! Jag har också gjort många inlägg av bilder ”som blivit över”. Men det bygger ju på, blir fler och fler både bilder och tanketrådar. För mig kändes det bra att summera ihop så här och tydliggöra för mig själv att det faktiskt är en omöjlighet att hinna skriva en text av varje bra uppslag som passerat hjärnan. Och att trådarna ju ändå finns där att plockas upp vid behov. Precis som alla gamla bilder. 😊
Och om engelska ord håller jag i huvudsak med dig. Vad gäller engelska ord som blivit en så etablerad del av det svenska språket att de är svåra att undvika, som mejl, så använder jag helst en försvenskad stavning när det finns en sådan. Och tack för ordet som jag inte hittade! Passar ju särskilt bra hos mig där bordet ifråga står just vid soffan!
Jamen absolut så går det att försvenska ord som smidigt anpassar sig till svenskan. Jag är inte alls emot låneord heller, men de kan vara klumpiga och ogenomskinliga i vissa fall och går ofta att byta ut mot mer lättanvända svenska.
Helt klart!
Photoshop är ett underbart program, men tänk så många gånger man gjort en resa till en plats som ser så där underbar ut och man kommer dit och upptäcker att verkligheten har stylats en hel del i programmet.
Nej, man ska inte alltid tro på det man ser, hur gärna man än vill.
Det ligger mycket i det! 👍
Utkast och lösa trådar finns det en del av även här. En del åldras med tiden och åker i soptunnan, andra får ligga kvar och skvalpa ett tag till. Att nischa sig smalt eller inte är en delikat fråga. Oavsett vad man (jag) väljer måste det vara lustfyllt. Varför ska jag annars ägna tid åt bloggandet?
Precis! Det lustfyllda måste ligga till grund för bloggandet. Annars får det vara!
Kul det där med staden på bilden. Sånt går ju jag ingång på. Kan verkligen Vagabond köpa in en bild på en stad som inte finns?
Jag googlar Amalfi och hittar denna bild i flera exemplar. Exakt samma bild på många ställen. En köpe-bild från fotobank.Till slut hittar jag staden. Atrani heter den. Ligger strax öster om Amalfi. :-)
Du är ju helt otrolig! Tack!! Ja tyckte verkligen att staden såg ut att vara målad snarare än fotograferad och den fick mig att tänka på den där hitte-på-staden i filmen ”bilar”. Porto Corsa. Men stort tack igen! 💕
Känner så igen det där. Vet inte hur många
hundra halvskrivna inlägg jag har. För det mesta är jag okej med att det är så. Men då har man de där som man sååå gärna vill skriva klart att de kan stressa en lite. Men en dag i taget :). Tur vi inte lider av bloggtorka :))).
Precis! En dag i taget! 👍