Vandring från Raslången till södra Halen och tillbaka – bokskog och sjöar längs Blekingeleden och Skåneleden

På kristihimmelsfärdsdagen vandrade vi från sjön Raslången på gränsen mellan Kristianstads kommun i Skåne och Olofströms kommun i Blekinge till södra delen av sjön Halen och tillbaka genom bokskog och blandskog, knappt en och en halv mil.

Vi gick delvis längs Blekingeleden och Skåneleden och besökte bland annat en av Blekinges mest kända utsiktspunkter vid Boafall. Vill du följa samma rutt som vi gick och har appen Viewranger så kan du hitta den här.

P-plats

Parkerar gör du då på en liten p-plats som finns vid sjön Raslången ungefär en mil väster om den lilla orten Jämshög i Olofströms kommun. (Där för övrigt nobelpristagaren i litteratur Harry Martinsson växte upp.) Du följer skyltning mot Boafall och fortsätter där rakt fram och väster ut längs Boafallsvägen tills du är framme vid sjön Raslången. Men där stora vägen svänger brant, cirka 90 grader och söderut, efter en nedförsbacke, fortsätter du bara en liten bit på en smal skogsväg ner mot sjön så hittar du en liten p-yta på höger sida om vägen. Du kan också använda den inklippta Google-kartan längst ner i inlägget för att hitta hit.

Vi börjar med att vandra uppåt, tillbaka längs samma väg som vi kom, nästan två kilometer tills vi kommer till en stor skylt som berättar att detta är ”Ekopark Raslången”. Detta är statliga Sveaskogs sydligaste ekopark och den enda i sitt slag. Här möter nämligen lövskogsbältet och bokens naturliga utbredningsområde granskogsbältet. Här har bok och gran konkurrerat om samma ljus och samma markyta i århundraden. Just nu känns det som att det är boken som leder maktkampen, men granen har ännu inte gett upp helt.

Skåneleden och Blekingeleden

På precis den här platsen, där infoskylten finns, korsar också de båda vandringslederna Skåneleden och Blekingeleden vägen. De följs åt just här, i dessa gränstrakter. Vi följer orange markering norrut mot utsikspunkten vid Boafalls backe. Den här platsen ligger en bit nedanför den gamla Boafalls backe, som förr ansågs vara Blekinges högsta punkt, men som egentligen aldrig var det, och som idag dessutom är skogsklädd. Men i den här hagmaren är utsikten mot det omgivande skogslanskapet och sjön Halen riktigt intagande.

Vi vecklar ut våra sittunderlag av fårskinn på varsin sten och äter vår medhavda lunch. Avocadohalva med färdig skagenröra, mackor, några ostsnacks och några småkorvar. Till detta dricker vi kolsyrat vatten med citrussmak.

Stärkta av maten fortsätter vi norr ut mot Halen. Enligt en av mina guideböcker är lägerplatsen vid sjöns södra ände på en plats som kallas Tvätthallarna populär. Och mycket riktigt är här ett par familjer som uppenbart har övernattat i vindkyddet på platsen. Själv nyttjar jag dasset som är imponerande fräscht och till och med har en tavla med naturmotiv (älgar) på insidan.

Vandringen fortsätter genom mestadels bokskog och blandad lövskog men vi passerar också marker med gran, uppenbart planterad lärk och en sank björkskog. På marken ser vi många svart och blåblänkande skalbaggar – tordyvlar.

Lägerplats

Vid lägerplatsen Bergatorpet sätter vi oss på en berghäll som stupar brant ner mot sjön. Ett gäng danskar som anlänt med kanoter eldar på grillplatsen en bit bakom oss. Där finns också ett vindskydd.

Här plockar vi fram några medhavda bragokex och häller upp svart apelsinte med mjölk från vår gröna termos och njuter fika med fin utsikt över sjön. När vi är färdiga språkar vi en stund med danskarna som tycker att vi ”har ett smukt land”. Vi håller med. Danskarna gillar också den frihet som vi svenskar har i dessa coronatider.

Vägen tillbaka

Sedan går vi bara en liten bit längs sjön innan vi vänder tillbaka igen. Efter att ha följt de båda vandringslederna tillbaka ett stycke fortsätter vi rakt fram längs en skogsväg där lederna tar av åt höger in i skogen. Här ser vi en död näbbmus på vägen.

När vi kommer ut på stora vägen vid Pieboda tar vi den åt höger och följer den samma väg som vi kom med bilen tidigare. I diket växer förgätmigej och på avstånd hör vi göken som gal. När vi är nästan framme där vi först svängde av från vägen och började följa vandringslederna följer vi dem den här gånget åt andra hållet parallellt med vägen och tillbaka ner mot sjön där vi parkerade. Precis mot slutet av vandringen ser vi en söt liten ekorre i en gran.