Reseåret 2021 – ännu ett år i skuggan av en pandemi

När jag summerade reseåret 2020 avslutade jag med att konstatera att vaccinationerna precis hade kommit igång. Och därmed så, inför 2021, både hoppades och trodde jag att vi ska kunna resa lite mer normalt igen. I alla fall från slutet av sommaren och framåt. Men hur blev det?

Utlandsresandet kom för all del igång under året i och med vaccinationerna, men något normalt reseår kan vi väl knappast hävda att det blev. Inte ens från slutet av sommaren och framåt. Varken för samhället i stort eller för egen del. Först i oktober månad var till exempel antalet avgångar med flyg till Europa från svenska flygplatser uppe i hälften av vad de var samma månad före pandemin. Uppe i. Hälften. Alltså. (I februari var de i och för sig bara 8% av vad de var två år innan så visst repade det sig lite ändå.)

Och någon resa till Mallorca istället för den som ställdes in 2020 och som jag i slutet av förra året hoppades skulle bli av under 2021 blev det inte för vår del. Däremot en resa till Malta. Och en inrikes sommarresa. Samt en resa hem till Östergötland till jul. Och därtill några få utflykter utanför hemlänet. Men sammantaget blev det nog ett nästan precis lika begränsat reseår 2021 som 2020. Suck.

Det värsta med pandemin

Nåväl. Det värsta med den här pandemin är självklart inte att våra möjligheter att resa har begränsats. Att fler människor i världen faktiskt dog i covid-19 under 2021 än 2020 är givetvis den stora tragedin här. Lägg därtill alla som dras med långtidssymptom, som bortfall av luktsinnet eller hjärntrötthet, efter genomgången sjukdom. Plus alla som jobbat häcken av sig i vården runt om på vårt klot. Och alla patienter som hamnat i extra långa sjukvårdsköer på grund av att vården haft fullt upp med pandemin.

Addera sedan alla företagare och anställda i olika branscher som har drabbats ekonomiskt av hur vi alla har behövt ändra våra beteenden under pandemin. Resebranschen är bara en av flera sådana branscher.

Det är alltså inte läge att tycka synd om sig själv, egentligen, bara för att man har känt sig nödgad att hålla nere på sitt resande även under 2021. Är det pandemi så är det.

Vintern och vårvintern

Året började ju till och med med att en riktigt kraftig, ”nattsvart”, coronavåg sköljde över Sverige och hela Europa. Och att Kapitolium stormades i USA. Tänk att det bara är ett år sedan! Jag och många andra jobbade hemifrån på heltid. I det här läget var det inte läge att boka eller genomföra några resor alls, tyckte jag.

Och fick jag ändå någon gång då och då abstinens efter vita backar och skidåkning så var ändå allt fullbokat i fjällen sedan länge både under sportloven och påsken. Det var bara att sitta hemma och vänta på vaccinationerna. Och längta.

Men under den här perioden fick vi i alla fall chansen att plocka fram långfärdsskridskorna här hemma i Blekinge. Alltid något. Och vi besökte också ett utomhusmuseum i Ebbamåla vid Hovmansbygds f.d. järnvägsstation.

Våren och försommaren

Med våren var det i stort sett samma sak. Jobb hemifrån och utflykter bara i närområdet. Vi besökte bland annat strandängarna vid Hällevik, Skärva naturreservat utanför Karlskrona, backsipporna på Stiby Backe. Gjorde någon kvällsutflykt till Sternö. Och någon vid Mörrumsån. Det blev också flera besök i olika naturreservat häromkring. En utflykt till Eriksbergs stränder. En till Stilleryd. Och en till Ire. Promenerade längs Vägga strandpromenad här hemma i Karlshamn gjorde vi också. Sådana saker.

En kväll i slutet av maj åkte vi Ivösjön runt i bil och gjorde flera fina stopp längs vägen.

Och i maj fick jag och min sambo våra första sprutor mot pandemin.

Sommaren

I början av juni kom vi iväg på en dagsutflykt till Österlen där vi bland annat besökte underbara Stenshuvud. Och så vi gjorde en till utflykt till fina Ire naturreservat här i Karlshamns kommun.

Semestern i juli inleddes med hemester. Inte min grej egentligen. Men fortfarande rekommenderades alla som kunde att jobba hemifrån och då kändes det konstigt att så fort det blev semester plötsligt fara land och rike kring. Dessutom kom ett kortare sommarjobb för en av sönerna i vägen för en rivstart på semestern.

Men vi gjorde i alla fall en utflykt till Kristianopel under de här dagarna – en misslyckad dansk stad som blev gullig svensk by – men med lätt turistkaos just den dagen (och förmodligen större delen av den här sommaren).

Så småningom kom vi i alla fall iväg på en längre tur. Men till skillnad mot förra sommaren så blev det ingen utlandsresa alls för oss den här semestern. Det var det här med krav på covidtest för våra ungdomar och alla olika restriktioner i olika länder som gjorde att det kändes krångligt med utlandsresor. Plus osäkerheten kring hur allt skulle utveckla sig med deltavarianten.

Det bästa med årets sommar jämfört med förra var ju helt klart ändå att vi vågade umgås lite mer med den äldre generationen. Istället för enstaka korta träffar utomhus kunde vi träffas på inomhus och utomhus. Och stanna en hel vecka hos min släkt i trakten av Norrköping. I alla fall en sak som inte behövde bli annorlunda mot vanliga år, utan istället avvek kraftigt mot förra sommaren.

Sedan åkte vi vidare mot Trosa, Nyköping, Nynäshamn och Gotland. Det blev en väldigt lyckad kortvecka på Gotland, sex dagar och fem nätter där vi hann med att uppleva mycket. Mestadels hade vi tur med vädret också, även om vi fick vara med om att det regnade ett par gånger också. Sedan bar det av hemåt igen.

En söndag vandrade vi sedan Almöleden på Almö i Blekinge.

Mot slutet av sommaren fick även våra grabbar sina första sprutor.

Och så gjorde vi en sensommarutflykt till Ven också. En riktig liten solsemester blev det. Med kräftskiva och övernattning. Ven kan sammanfattas idyllisk bebyggelse och vackra landskap (bland annat Backafall) på en mysig cykel-ö.

Hösten och årsslutet

Det kändes som att det var sommar ovanligt länge i år, men sedan trillade hösten på snabbt. Nu fick ju vi kontorsråttor återvända till våra arbetsplatser också och pendlarlivet satte igång igen.

Men i slutet av oktober hann vi i alla fall med en vandring vid Mörrumsån.

Och sedan var det äntligen dags för en resa till Medelhavet igen, till höstlovet när hela familjen äntligen var fullvaccinerade mot covid-19 (som vi trodde då). Till Malta bar det av. Där promenerade vi till Valletta, gjorde utflykter till Mdina, Marsaxlokk och Comino. Samt åt gott och hade det bra.

Extra krångligt var det att resa under en pandemi och ganska stressigt med allt som skulle fyllas i och hållas reda på. Men ändå värt besväret till sist.

Julen firade vi hemma hos min släkt i Östergötland och nyår firade vi in i vårt eget hem i Blekinge.

Tankar inför 2022

Vågar jag mig ens på att ha några avslutande tankar inför reseåret 2022? Nu med omikron och allt?

Jo, men ändå. Det här året tror jag faktiskt att utlandsresandet kommer igång ännu lite mer än under 2021. Men förmodligen med visst fortsatt resekaos under årets första månader.

Men vi får se. Osvuret är, som vanligt, bäst.

Vinjettbilden är ifrån stranden i Visby i somras.

Läs mer: Reseåret 2020 – i skuggan av en pandemi

Läs ännu mer! Andra resebloggar som också skrivit om reseåret 2021:

4 000 mil: 2021 – det blev väl inte så tokigt ändå?
Ingelas resor: Sammanfattning av årets resor, 2021
Lite mera rosa: Rese- och upplevelseåret 2021
Ladies Abroad: Årssammanfattning av reseåret 2021
Johnnybajdzjan: Sammanfattning 2021
På Vift: Mitt 2021 i 52 bilder
Från stad till strand: Tillbakablick på 2021
Gyllin Tours: Reseåret 2021
First morning: Att skriva eller inte skriva – när inspirationen försvinner, men statistiken vinner
Reisekick: Tilbakeblikk på Reiseåret 2021
Come Fly with Me: Mitt 2021 I Lite Bilder